Slynglar

I Västra Skogen

Cristina Fuentes — Tue, 22 May 2012 19:09:49 +0000

På kontoret

Cristina Fuentes — Tue, 22 May 2012 19:06:11 +0000

Idag döps “prinsessan” Estelle.

Anders Hedman — Tue, 22 May 2012 08:05:33 +0000

Idag döps “prinsessan” Estelle. I denna korta men tyvärr korrekta mening förolämpas demokratin två gånger. För det första genom det faktum att vi i Sverige fortfarande har ett uråldrigt system som monarkin: Att personer, oavsett lämplighet och personliga kvaliteter, genom arv upphöjs för att dyrkas av massorna och översköljas av gods, gull och fjäsk. Det finns inget hållbart argument för att behålla ett sådant odemokratiskt och uppenbart dysfunktionellt system.

För det andra, att “prinsessan” blir tvångsdöpt. Vi har religionsfrihet i Sverige och det borde vara vars och ens ensak om dennne genom religiösa riter skall inlemma sig i religösa samfund – ändå tillåts tvångsdop, könsstympning av pojkar och andra för individen/barnet kränkande och plågsamma behandlingar i religionens namn. Ett civiliserat land skall ha stor frihet för den enskilde i dess livsval och ytterst liten för denne att tvinga sina val på barn och andra i beroendeställning.

Kort sagt: I utvecklade demokratier skall det vara folket självt som väljer – både sin statschef och vilka religösa riter de vill ta del av.

Utan sits

Cristina Fuentes — Mon, 21 May 2012 12:10:47 +0000

Tatuering

Cristina Fuentes — Mon, 21 May 2012 11:51:03 +0000

Slynglar på Elverket

Cristina Fuentes — Sat, 12 May 2012 19:31:56 +0000

Tillsammans är man mindre ensam – ett citat.
Det som inte sägs finns inte. – Thomas L
Ni kommer att få skicka hem mig i ett tunt kuvert ikväll… – Cristina F
Jag hade fem olika yrken förra veckan och Slynglar har storslagna planer. – Joakim C
Jag kan försöka. – Mevlude F
Game of Thrones och Wire är den enda bra nu och pengar skall man resa för. – Stefan L
Någon borde ta tag i att man gilla Slynglar på Facebook och vi skall resa till Frankrike och Waxholm med övernattning. – Albin A

Mannen med ryggsäcken

Albin Axen — Fri, 04 May 2012 12:52:47 +0000

I morse på väg mot bussen såg jag en ung man med Helly Hansen-jacka och Louis Vuitton-rycksäck samt jeans, sannolikt på väg mot jobbet. Han kändes lite som en brandman med diamantörhänge, eller en sopgubbe med kostym, samtidigt lite queer och lite nästan vulgär. Varför köpa en liten ryggsäck för kanske tio tusen kronor att ha på väg till jobbet varje morgon? Å andra sidan köper folk en klocka för 30 000 att ha til vardags. Hade han fått väskan av sin flickvän och kände en press att ha den på sig? Eller ville han ha en guldkant på vardagen och känna sig extra fin på fredagsmorgonen, packa upp medhavt äpple på jobbet ur dyra väskan innan han satte tänderna i dagens utmaningar?

Hade jag tänkt dessa saker om det varit en kvinna? Nej antagligen hade jag inte ens reflekterat över det hela eftersom så många har sådana väskor, äkta eller oäkta. Varför tar jag för givet att mannens väska var äkta? Kanske för att det annars hade varit ännu mer absurt? “Jag tar mina vanliga kläder samt min falska dyra väska”. Som kille förväntas man inte ha en sådan väska och om man har det kan man väl åtminstånde ha en äkta?

Men om han cyklat på en cykel för tio tusen kronor? Ellertjugo tusen kronor? Hade jag tänkt på det? Eller åkt i en bil för en miljon, en av de allt vanligare Ferrari-bilarna? Nej jag hade väl knappt märkt det… Men en väska för tio tusen är så svår att förstå kanske för att det så uppenbart är ett märke som kostat? Ett mönster? Jag tror inte jag skulle kunna skilja en kopia från en äkta? Det föder frågan: finns det ens falska Ferraris? Gjorda i Kina? Kanske ett framtida fenomen? Nej själv drömmer jag vidare om min första Rolex, varefter jag sekunden efter skäms öven min dröm och låter fönuftet kväva tanken med argumenetet att det är omoraliskt att jag skulle lägga en massa pengar på en klocka för 30 000 när människor svälter. Men ett konstverk för 30 000? Ja det är en heltannan sak, det är helt ok. Och det menar jag faktiskt. Varför? Jag vet inte…

Carmen på Kungliga Operan

Albin Axen — Mon, 09 Apr 2012 15:19:38 +0000

Carmen av Georges Bizet är världens mest uppsatta opera. Jag kan förstå varför, musiken har humor, är lättillgänglig, gripande och medryckande. Dessutom handlar Carmen om passion, våld, kärlek och död i 1800-talets Spanska Sevilla med omnejd. Kungliga Operan har satt upp Carmen ännu en gång, för att variera sig har regissören Vincent Boussard reducerat de talade partierna och förlagt historien i modern tid där kläder och scenografi inte är så färgsprakande som den annars kan vara.

Carmen handlar om just Carmen, en ung och passionerad kvinna med egen stark vilja och en förmåga att hamna i centrum. Hon arbetar i tobaksfabriken med anbart kvinnliga arbetare. Dit lockas soldaterna i närheten på deras permission. Carmen blir kär i korpralen Don José, eller så är det vad han tror för att hon skall få gå fri efter att ha åkt fast för att ha misshandlat en annan kvinna i ett bråk på fabriken. Men efter en het natt mellan Carmen och Don José vill hon att Don José skall desertera för att följa med henne på en äventyrlig och passionerad resa. Han tvekar men vågar inte för att det skulle förstöra hans sociala anseende. Don José är förälskad i Carmen men inser för sent att han inte kan leva utan henne och när han väl deserterar är det för sent, hon har redan blivit förälskad i en annan man med våldet som yrke, tjurfäktaren Escamillo. Hur det går när han söker upp Carmen på tjurfäktningsarenan i sista akten kan du säkert räkna ut själv.

Opera är en suggestiv konstform som gör sig bäst om du redan kan handlingen så pass bra att du kan fokusera enbart på rollprestationen och musiken, inte flacka med blicken upp och ned mellan scenen och textremsan ovanför. I de starka ögonblicken av Carmen förförs jag av den passionerade handlingen, jag inser som ofta i Opera hur mycket mer eldig och hängiven jag ju kan vara i mitt eget småbarnsförälderliv. Att som människa ge sig hän i kärlek på liv och död i alla fall lite lagom… Jag får ilningar av välbehag av de första akternas sångstycken och uppslukas av Carmens öde. Lionel Bringuier gör ett strålande jobb som dirigent. Hans-Åke Sjöquist lyckas med just ljussättningen i de situationer då det morgon, kväll och gryning skall skildras. Men i tredje och fjärde akten känns den minimalistiska scenografin av Vincent Lemaire lite väl statisk och ”återanvänd”, speciellt scenerna som skall utspela sig i mörka rum med fladdrande TV-ljus och endast en naken glödlampa… Andrea Carè som Don José sjunger mycket bra, men spelar inte tillräckligt övertygande i relation till den trovärdiga Katarina Leoson som Carmen. Jeremy Carpenter som Escamillo sticker ut i sin egenuppfyllda stjärnglans, han agerar verkligen ut som en Al Pacino i slutet av Scarface. Blind för konsekvenserna av sitt begär.

Sammanfattningsvis känns denna uppsättning av Carmen väl värd ett besök, men för att lockas till tårar kanske jag ändå hade behövt även lite talade partier, nu känns vissa delar i slutet väl korta och abrupta. Vad vill Carmen säga mig?Delvis känns ju budskapet en aning unket, att en kvinna som vill överskrida sina gränser måste straffas med döden. Kvinnan straffas med döden, som slutet i filmen Black Swan, som i många Lars von Triers filmer, som så ofta i operavärlden, till exempel i Tosca. Men kanske är det som det skall vara i en tragedi. Slutet skall inte vara lyckligt och måste det vara det för att helheten skall ge en slags lycka?Nej, vi skall ju alla dö, varför inte våga leva mer utlevande den tid vi finns?Att leva som en toreador, som en Carmen?Carmen låter mig i alla fall lämna vardagen en kort stund.

Albin Axén

Musik: Georges Bizet. Text: Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter Prosper Mérimées novell. Dirigent: Lionel Bringuier/Daniel Blendulf. Scenografi: Vincent Lemaire. Kostym/mask: Zana Bosnjak. Ljus: Hans-Åke Sjöquist. Regi: Vincent Boussard.

Fotograf Fotograf: Alexander Kenney Kungliga Operan

Konstnärens vedermödor, vecka 13

Joakim Ceder — Tue, 03 Apr 2012 13:58:20 +0000

Klar. En viss känsla av tomhet infinner sig, tillsammans med tre rejäla skopor trötthet. Arbetet forcerades under sista veckan, då denna tårta med koltrast färdigställdes. (Hona denna gång. Rättvist ska det vara även om de små liven är för upptagna med att kvittra, flyga runt och så här års med att mata för att egentligen hinna tänka på sådana frågor. Detsamma tycks ofta gälla människor.)

Jag slängde i ett nonstopmönstrat ägg som bonus, det är ju snart påsk. Grässtråna är ren improvisation. En intressant detalj är att staken som höll upp fågelbadet (se vecka 10) tycks ringla som en del av bakgrunden, som i sin tur är en del av det riktiga landskapet som i sin tur, och så vidare. Fågeln i tårtan har hittat ett nonstop och ignorerar mina påhitt.

Så till sist, signering.

Man hinner tänka avskyvärt mycket medan man målar. En del av tankarna har läckt över till en liten uppsats i filosofi som jag under tiden misslyckats med att skriva. Samtidigt har läckande filosofi drabbat konstnären under arbetets gång: Vad är det egentligen som förtjänar att målas? Detta har nu blivit en riktig Ja-till-livet-tavla, även om bejakandet måste bli kaotiskt till sin natur. (Anledningen till att den är så olik den s.k. verkligheten är bara att den är oordnad på ett annat sätt än verkligheten är.) Något annat sätt vet jag just nu inte för att få utlopp för världens vridenhet utan att bli en till mollröst i dess sorgliga ensemble. Jag ville störa kören med en gladare stämma, även om den, som sig bör, är ganska tunn och rostig.

Joakim Ceder

Ps. Denna tavla kan beskådas på min vernissage, tillsammans med annat roande och oroande: Larry’s Corner, Grindsgatan 35, Stockholm. Tid: 1:a maj kl. 12-16, för jag hävdar envetet att konst också är arbete, vilket härmed demonstrerats.

Den haltande recensenten

Anita Emthen — Thu, 29 Mar 2012 21:13:14 +0000

Det tar tid att formulera känslorna kring kryckornas dans som koreografen Marie Chouinard ger på Dansens hus scen. Verket heter
bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS.

Efter föreställningen är jag stum. Det går dagar, det går veckor. Och jag skriver och suddar ut. Formulerar och formulerar om. Tar ut riktmärken och går tillbaka till ursprunget igen.
Noll alltså.

Det jag inte kan sätta fingret på är hur dansen påverkat mig – och fortfarande påverkar mig.

Så här säger programbladet bland annat:

”Ovanliga kroppsformer, kryckor, rep och selar. När ett av Kanadas största kompanier ger samtida balett i två akter vänder det ut och in på begreppen skönhet och frihet. Redskapen på scenen fjättrar, frigör och skapar dansarnas lekfulla och minutiösa rörelser. Här får de avstå sina normala kroppsfunktioner och finna nya alternativ – spektakulärt förpackat med intryck från modevärlden.”

Närapå allt stör mig utom en slinga av Bach som då och då med sin svaga sammanhållning blir min ö att pusta ut på. Det hela är så märkligt. Vi ser kompetenta dansare i rätt häftiga kläder utföra dans med tillhyggen och hjälpmedel. Och jag undrar när jag ska hitta flytet och rysa av välbehag. Men det gör jag inte annat än på den där ön där Bach spelar.

Det är inte en upplevelse jag vill vara utan och det är en upplevelse jag kommer leva med och som jag ber dig ta del av själv om du kan. För jag kan inte säga något, känslan talar lika stumt nu.

Läs för all del mer här: http://www.dansenshus.se/Pa-scen/Compagnie-Marie-Chouinard/