Jag säger ingenting alls

Regissör och författare, Sofia von Schmalansee
I rollen som Erik, Erik Svedberg-Zelman

Jag älskar denna pjäs affisch. Det kallade in min uppmärksamhet på Götgatan med alla frågor den ställer till mig. En man med snaggad mustasch vars gråt skapar mascararänder på kinderna och med en cigg i munnen på ett som jag upplever som feminint sätt. Men blicken och uttrycket är åt det maskulina hållet, förutom den halvöppna munnen. Om man nu skall utgå från känslan av manligt kvinnligt.

Grafisk form : Hugo Hedberg

Pjäsen handlar om Erik som i en trendriktigt 80-talsinspirerad scenografi och kostym av Sera Cederberg redogör för hur hans kärlek just har gjort slut.

Det kunde ha varit en fullt ut humoristisk betraktelse där vi får identifiera oss och skratta åt och gripas av denna mans kärleksbekymmer.

Mikael Nyqvist beskriver i sin självbiografi hur skådespelarlagen säger att det handlar om att publiken skall stå för känslorna, inte skådespelaren. Detta i och med en scen där Mikael Nyqvist skall gråta på scen, vilket han känner är fruktansvärt att behöva göra.

I denna pjäs Jag säger ingenting alls, spelar Erik Svedberg-Zelman med stora gester och ibland skrikande röst. Sorgen döljs krampaktigt med ett leende och publiken är delvis indragen lite som i Liv Strömqvists Jag tänker på mig själv. Jag skulle fått större utrymme att beröras av Eriks monolog om han tonade ner sig själv och lät mig själv tolka hans känslor mer. Men en del av detta kompenseras av Eriks besatta scennärvaro.

Foto: Fredrika Eriksson

Men publiken skrattar ofta och det kanske handlar om att jag helt enkelt är fel målgrupp, eller för ringrostig teateråskådare efter år av pandemi.

Det jag tar med mig från föreställningen är två lysande tankekedjor där den ena startar med ”jag borde börja plugga på KTH” och löper hela vägen ut via ”jag kommer bli framgångsrik entreprenör” till att ”jag blir författare och tackar nej till sommar”. Ett så typiskt sätt att resonera för en ung person i dagens samhälle där vi samtidigt förväntas både förverkliga alla framgångsmyter men samtidigt skratta hånfullt åt dem med en sund distans. Kanske handlar detta om hur övervakade så många känner sig idag via sociala medier. Att vi blir lämnade är inte vara jobbigt för oss som individer, det är även jobbigt för vad det gör med andras bild av oss i vår väg mot absolut framgång. Kärleken blir ett ytligt karriärdrag där vi alltid i sista hand kan sänka oss till att skaffa barn med en intetsägande människa och leva ett intetsägande liv som trots allt kommer kunna se helt fantastiskt ut på Instagram.

/Albin Axén

Foto: Fredrika Eriksson

Text och regi: Sofia von Schmalensee
Med: Erik Svedberg-Zelman
Musik: Mattias Alheim
Ljus: Casper Wijlhuizen
Koreografi och grafisk form: Hugo Hedberg
Scenografi och kostym: Sera Cederberg

Detta inlägg postades i Blomsteräng. Bokmärk permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *