Konstrunda

Moderna Museet – Annika Elisabeth von Hausswolff, Waldemarsudde – Ett eget rum

På Moderna Museet pågår t o m 20/2 2022 en utställning med Annika Elisabeth von Hausswolff. Hausswolff visar sina distinkta och minimalistiska verk samt en del verk av konstnärer hon vill sätta in i sammanhanget. Ett av verken är det geniala I am the runway of your thoughts 2008. I verket så håller hon ett modellflygplan mot sin mun. För mig väcker bildserien en rad filosofiska tankar. Kvinnan i bilden är inte klassiskt sexualiserad med smink osv utan ser naturlig och stark ut. Lite känna det som att hon skall äta upp flygplanet. Samtidigt är känns det som att flygplanet är ett manligt kön men samtidigt en frihetskänsla, rotlösheten, och det är en sexualakt mellan henne och flygplanet men där det inte är tydligt vem som styr vem, vem som har makten. Det finns samtidigt något hotfullt i bilden som att planet kommer att krascha in i henne. Men i skala är kvinnan större än planet, hon är starkare och styr det. Planet kan symbolisera tekniken, den moderna världen. Kvinnan kan symbolisera människans vara bortom tiden, urmänniskan. I mätningen av styrka vinner nog ändå människan över tekniken i denna erotiska kamp.

Let me be the runway of your thoughts 2008 av Annika Elisabeth von Hausswolff Let me be the runway of your thoughts 2008 av Annika Elisabeth von Hausswolff

En av gästkonstnärerna är Lova Hamilton med, med två videofilmer, och det är den första som ju är så stark. The look of Love från 1994. Detta var del i hennes examensarbete från Kungliga Konsthögskolans utställning 1994 och jag minns den från den utställningen och hur speciellt den berörde mig då. Det var en period påverkad av Cindy Shermans feministiskt radikala skräckerotiska stora foton och jag minns att Hamiltons verk kändes som att ta allt till sin yttersta spets. I verket agerar konstnören själv i en rituell offerrit. Men det är sig själv hon offrar genom att mixa ner hjrna, ögon och inälvor av ett får eller lamm i en mixer. Sörjan som uppstår försöker hin sedan dricka men spyr upp allting gång gång. Hon blir tvunget att fylla på det höga glaset ännu en gång. När allt är klart står Hamilton ståndaktigt kvar, vinglig och omtöcknad men lugn efter att ha städat undan bitarna och lagt dem i hinken bland spyorna. Verket kan jag uppleva som en protest mot alla skönhetsideal och objektifiering av kvinnan. Samtidigt som det känns som en protest mot någonting mer, en utmaning till mig som betraktare, ”orkar du se hela detta verk som jag utsätter mig själv för?” ungefär. Oavsett om betraktaren orkar så är och förblir det ett konsthistoriskt ögonblick i alla fall jag minns och kommer att minnas av sublimt äckel.

Lova Hamilton – The look of Love 1994 Lova Hamilton – The look of Love 1994

På Waldemarsudde pågår en utställning tom 23 januari 2022. Den är fylld av verk av främst kvinnliga konstnärer, många av dem skapade i Frankrike under slutet av 1800-talet. Det är många porträtt av konstnärsvänner och kollegor. En röd tråd är hur de porträtterade kvinnorna förhåller sig obrydda och avslappnade inför sin porträttör. De blir inte objektifierade. Vissa av bilderna är originella självporträtt.

Min medbesökare på Waldemarsudde fastnar särskilt för Elin Danielson-Gambogis Självporträtt från 1900. Anledningen är att konstnären i självporträttet helt släppt alla försök att vara till lags. Hon får ha sluttande axlar och distanserat ett uttryck.

Elin Danielson-Gambogis Självporträtt från 1900Elin Danielson-Gambogis Självporträtt från år 1900

Det som slår mig är hur enkelt jag berörs av så många av de målade verken. Men också hur den tekniska skickligheten ibland hamnar mellan mig och verkets själ. Det problemet finns ju inte på samma sätt i fotokonsten. Men den nutida fotokonsten kan å andra sidan hamna i problemet att bli som bokstäver i en text. Att det krävs ett teoretiskt sammanhang för att avkoda verken. De klarar inta av att stå helt själva.

Ett mellanting kan man hitta på Liljevalchs utställning med retrospektiv 100 år sedan dess start. Utställningen pågår t o m 16 januari. Av hallens historia fastnar jag för den politiska 70-talskonsten. Här kan många konstnärer förmedla enkla budskap helt i kraft av sina målningar. Som Anna Sjödahls parafras av Edward Munchs skriet, om hur småbarnslivets idyll inte alltid är en idyll. Kanske ännu mer aktuell idag i vår tids bildflöde av perfektionism.

Anna Sjödahl

Text: Albin Axén

Detta inlägg postades i Blomsteräng och taggades , . Bokmärk permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *