Livet är kort oavsett om du väljer det som är rätt eller det som är fel

Så varför inte välja det rätta?

Cabaret på Dramaten

Foto: Jenny Baumgartner

Cabaret växlar mellan två nivåer av berättelse. För det mesta skildras hur den amerikanska författaren Cliff Bradshow försynt spelad av Alexander Salzberger, anländer till Berlin 1939 för att få någonting att skriva om. För det andra skildras en Cabaret i en Cabaret.

Berättelsens antagonist är nazismen som växer sig allt starkare. Men fienden är samtidigt den kollektiva rädslan för att sticka ut bland de vanliga medborgarna. Rädslan för att ta ställning och inte passivt anpassa sig. Viljan att anpassa sig är samtidigt det som skapar rummet för nazismen. Oavsett vad så framställs livet som kort, som en Cabaret, där man har valet att njuta av föreställningen eller lida sig igenom den i rädsla för konsekvenserna.

För pjäsen utspelar sig till viss del i den cabaret som framställs för scenen, vilken gestaltar själva budskapet. Cabaret var först en Broadwaymusikal baserad på en bok av engelsmannen sedan amerikanen Christopher Isherwood han skrev 19 30 i Berlin. Cabaret gjordes sedan känd som film med Liza Minelli i huvudrollen och regisserad av Bob Fosse.

Författaren Cliff Bradshaw bekantar sig med en nazistisk valutasmugglare på tåget till Berlin som tipsar honom om fröken Schneiders rum att hyra, återhållet spelad av Marie Richardson.

Ana Gil de Melo Nascimento, Foto: Jenny Baumgartner

Genom tips från samma nazistsmugglare hittar han Cabareten på Kit Kat Klub som pjäsen kretsar kring. Här lär han känna den gränslösa men geniala men självdestruktive artisten Sally Bowles spelad av Ana Gil de Melo Nascimento och deras relation är centrum i handlingen.

Alla känner på sig att nazisterna närmar sig ett maktövertagande och alla förstår intuitivt vad detta kommer att leda till men alla är samtidigt paralyserade och på något sätt passiva åskådare. Alla utom författaren då.

Som alla vet led Tyskland på 30-talet av en svår ekonomisk depression efter förlusten av första världskriget. Segermakterna ville straffa Tyskland och gränserna skärptes med hårda passkontroller. Allt i Tyskland skulle vara tyskt, allt utländskt misstänkliggjordes. Det judiska pekades ut som syndabock av nazisterna. När alla andra led av misär stoltserade nazisterna med nya uniformer och nya vapen och bilar finansierade av kapitalet som till varje pris ville stoppa kommunismen från att göra som i Ryssland, revolution. Men i stället fick man en diktatur som åt upp sig självt genom förlusten av andra världskriget längre fram.

Men samtidigt bubblade en ny avantgardistisk rörelse fram som protest mot alla gamla auktoriteter som man ansåg hade gjort sitt i och med första världskrigets fasor. Män klädde sig som kvinnor och tvärt om. Homosexualitet bliv modernt, Bauhaus och funktionalismen uppstod som protest mot den klassiska arkitekturen. Nazisterna jagade dock bort alla genier och nyskapande människor till USA med flera länder. Utan dessa människor skulle inte USA ha haft alla sina moderna storstäder, skyskrapor eller filmindustri. Därmed inte heller resten av världen.

Som syndabock för Tysklands öde finns så klart nazisterna men vissa vill även lyfta fram den passiva massan som inte agerade tillräckligt för att stoppa dem när tid ännu fanns. Men passiv massa inkluderas alla grannländer som på avstånd likgiltigt tittade på landets ekonomiska förfall.

Alexander Salzberger, Ana Gil de Melo Nascimento.

Foto: Jenny Baumgartner

Pjäsens scenografi av Jenny Kronberg är väldigt genomtänkt, efter en stund ser jag att dödskallen på scenen ju samtidigt är en ananas och att dess blad snart kommer att bli en svastika, ett hakkors. När hakkorset roterar med tända lampor syns referensen till klubben Moulins Rouge i Paris med sina lättklädda föreställningar. Jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på Fantomens grotta från pjäsen Fantomen med Peter Dalle på 80-talet jag såg som ung. Men i rätt ljus blir ändå dödsskallen lite obehaglig. Jämfört med koreografigeniet Bob Fosses extrema, ryckiga och svängiga koreografi från filmen Cabaret så finns det vissa element som förts in Dramatens version speciellt av Jonas Malmsjö. Men det är en mer humoristisk, sprucken version med medvetna avbrott och dadaistiskt medvetet fula inslag, av scenograf Roger Lybeck. En effektfull detalj är att orkestern inkluderas i scenen med sina sjömanskostymer av Lena Lindgren, via roller som festdeltagare och kunder till den prostituerade Fräulein Kost spelad av Camila Bejarano Wahlgren.

Jonas Malmsjö, Foto: Jenny Baumgartner

Regissören Farnaz Arbabi refererar till dagens Sveriges likheter med 30-talets Tyskland. Och visst finns det vissa likheter. Högern har lierat sig med främlingsfientliga krafter som växt sig starka. Det råder ingen depression med skyhög arbetslöshet men de ekonomiska klyftorna i landet är stora. I Sverige lever ca 75 % av befolkningen i hem de själva äger ofta med hjälp av stora miljonlån. Enligt ekonomijournalisten Bengt Ericson ligger Sverige i botten i Europa när det gäller ekonomisk buffert i hushållen. En stor andel av befolkningen får alla pengar de kan spendera när de får sin lön. Han förklarar att detta är orsaken till att människor inte vågar ta risker i livet, de blir ofria och kanske beroende av sin partners inkomster eller av olika bidrag.

Den som så att säga skäl showen är Jonas Malmsjö som konferencieren på Cabaret och i själva pjäsen. Han har en helt egen nivå som estradör, alla andra i pjäsen bleknar bredvid, men det är nog också meningen. Detta för att låta det färgstarka förmedlas av Jonas Malmsjö och låta alla andra bli som vi själva, vanliga passiva folkliga åskådare till det oundvikliga slutet. Fast det stämmer inte riktigt, Ana Gil de Melo Nascimento sticker ut i andra akten i sina Cabaretnummer och förmedlar metakänslan man även får i Tosca av Puccini, av en föreställning i föreställningen.

Det är flera gånger jag får rysningar av välbehag under Cabaret, men det finns stunder i första akten då det vardagliga och försiktiga tar över så att det känns lite för folkligt och vanligt. Men sammantaget känns det som en kärleksfull och originellt genomförd version av Cabaret.

Text: Albin Axén

Länk till mer info om pjäsen på Dramaten

Detta inlägg postades i Blomsteräng. Bokmärk permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *