Stormig uppgörelse på Teater Giljotin

Teater Giljotin ger Bergmans ”Höstsonaten”.

Ett starkt möte där föräldraskapet analyseras

Pjäsen baseras på filmen ”Höstsonaten” som handlar om en konfrontation mellan en dotter och hennes mor. De har inte setts på sju år och modern är en världsberömd konsertpianist som kan anses ha försummat sin roll som familjemoder. Dottern, försoningslöst spelad av Julia Marko-Nord trappar gradvis upp sin kritik och sina anklagelser mot modern för att ha brustit i sitt föräldraskap .

Det är i pjäsens version enklare att helt ta dotterns parti mot en maktfullkomlig och självupptagen moder. I filmen nyanseras balansen av dotterns stöttande och lojale man, prästen. I filmen ställs två livsideal mot varandra mer, den plikttrogne familjekvinnan – dottern, kontra karriärkvinnan – modern. I pjäsen känns det istället mer som att egoisten – modern, ställs mot altruisten – dottern.
En nyckelscen i historien är när modern beskriver för dottern hur man ska spela Chopin, ”Det är en avgrund mellan att vara känslosam och att ha känsla.”. Modern förklarar att Chopin inte var en ”känslokärring” utan mer som en man. Att stycket ska göra ont, inte vara för vackert, med en balans mot den starka känslan. Kanske talar modern om sig själv eftersom hon lever genom sin konst helt och hållet.
Dottern beundrar modern men de saknar förmåga att älska varandra av olika anledningar. En pockande tanke är hur modern skulle vara som man, som fader. Skulle publiken döma föräldraskapet lika hårt då, utan den heliga manteln som mor?
I pjäsen förekommer även en sjuk syster, moderns andra barn. Trots få repliker och få tillfällen på scen väger hennes roll tung. Frågor om vad som triggade hennes sjukdom och huruvida mamman låg bakom den är höjdpunkten i den dynamiska andra akten. Det är även de här frågorna vi som publik bär med oss att reflektera över.
Pjäsen är starkt iscensatt med stram och tydlig scenografi av Youlian Tabakov. Den har i vissa scener starkare uttryck än i filmen, som i moderns mardröm eller i den rumsliga intimiteten mellan mor och dotter. Modern väcker makalöst lite sympati i pjäsen, stramt spelad av Chatarina Larsson, medan Ingrid Bergmans roll i filmen är varmare och mer empatisk.
I filmen väcks frågan ”vilka roller kan och bör en kvinna sträva efter, den traditionella familjemodern eller den provocerande karriärkvinnan?” medan pjäsen, tolkad av Kia Berglund istället lämnar publiken med ”är det möjligt att försonas med sin mor, oavsett hur illa hennes föräldraskap har varit?”.
Albin Axén
och Mariam Gorji

Om uppsättningen:

Fotograf till pressbilder: Martin Hellström

I rollerna:
Chatarina Larsson – Charlotte Andergast
Julia Marko-Nord – Eva
Angela Kovács – Helena

Manus: Ingmar Bergman (1978)
Regi: Kia Berglund
Musik: Rikard Borggård
Scenografi och kostym: Youlian Tabakov
Ljus: Anders ”Shorty” Larsson

Detta inlägg postades i Albin Axén, Mariam Gorji, Teater och taggades . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *