Oidipus Antigone, Dramaten

Oidipus – Antigone ges på Dramaten. Det är en minimalistisk scenografi med vacker stämningsfullt belyst rök.

Denna antika grekiska tragedi handlar först om Kung Oidipus som inser att han ovetandes mördat sin far och gift sig med sin mor. För att hålla sitt ord måste han då bannlysa sig själv för att rädda Staden från en epidemi.

Oidipus / Antigone –  Reine Brynolfsson. Foto Sören Vilks.

Oidipus / Antigone –
Reine Brynolfsson. Foto Sören Vilks.

Pjäsen blir gripande, speciellt när Oidipus stoiskt accepterar döden, i form av ett barn, ett starkt grepp.

Freud har ju utgått från denna tragedi för grunden i sin analys av människans drivkrafter. I Freuds tappning är det dock en medveten drift bakom fadermordet och den förbjudna erotiken, speciellt hos barnet.

För Freud handlar detta dilemma hos barnet inte bara om pojkar. I boken Totem och Tabu menar Freud att hela mänskligheten föddes ur ett ”fadersmord”. I samma veva som människan lämnade apstadiet dödades flockens ledare/fader och i det ögonblicket uppstod skulden och lagen. Regeln upprättades att ledaren inte får dödas och även att incest var tabu. Just för att människan då insåg att hon hade friheten att utföra dessa brott.

En sak som kunde förbättrat pjäsen vore mer tempoväxlingar, de kommer fram ibland men sedan faller tempot in i ett överdrivet lugn.

Kostymen känns också en aning vag. Varför dessa kostymer med slips? Skall dessa personer vara ”vem som helst”? Det är ändå gudar vissa av dem, varför har gudarna samma kostym?

Men slutligen, budskapet handlar mycket om de stora frågorna, vilken är den sanna lagen, människornas eller den egna insiktens? Hur hanterar vi döden och lidandet bäst? Hur mycket makt har vi över vårt öde?

För den som vill försjunka i dessa frågor är pjäsen givande meditation.

 

Albin Axén

 

Detta inlägg postades i Albin Axén, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *