Ritter, Dene, Voss

På Dramatens Lejonkula

Man kunde tro att ett taldrama, med endast tre skådespelare skull bli tråkigt, men tvärtom. Med skådespelare i denna klass och med en text som denna blir man både road och tankeväckt.

Man känner igen den galne filosofen Ludwig i raseriet mot det förljugna, mot det hycklande Österrike som inte kan göra upp med sitt nazistiska förflutna. Det är en vrede som går igen i flera av Bernhards verk. Man ställs inför den eviga frågan, vem som är galen och vem som är frisk? Är det folket som jublande tog emot Hitler som är galet eller de intellektuella som försökte stå emot nazisternas stöveltramp? Liksom i medeltida gycklarspel eller hos Shakespeare är det narren som vet förtälja sanningar.

Scenografin är en befriande motvikt mot senare års avskalade scenografier. Det är ett genomarbetet helhetskonstverk med de groteska släktporträtten som möter publiken redan i entrén och som man först senare förstår är en del av rekvisitan.

Se pjäsen. Tre strålande skådespelare i en strålande och tyvärr evigt aktuell pjäs.

Anders Hedman

Skådespelare:
Staffan Göthe, Irene Lindh, Stina Ekblad

Översättning
Thomas Helander, original Thomas Bernard

Scenografi
Jan Lundberg

Kostym
Kim Halle

Ljus
Magnus Kjellberg

Pressfoto: Bengt Wanselius

 

Detta inlägg postades i Anders Hedman, Dramaten, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *