Petra von Kants bittra tårar faller och faller och faller

Petra vaknar utsträckt på rygg, mitt på Dramatens lilla scen, överjävligt bakfull men med stilettklackarna på. Röken kring henne skingras, en ny dag randas, en dag som hon tänker genomleva ärligt och uppriktigt. För Petra von Kant har ingen plats i sitt liv för vänliga lögner. Hon har ingen plats för sorg. Sörjer gör den som inte har förstått medan den som förstår har makten att förändra. Och makt är liksom navet i Petras liv, eller i alla fall i den här scenversionen av det.

Ingela Olsson. Foto Markus Gårder.

På scenen, den lilla avskalade, härskar Petra över alla utom sig själv. Här finns nätt och jämnt plats för fem kvinnor till: den hunsade och ständigt närvarande assistenten, flickpensionsdottern med sin hästsvans och sin obesvarade kärlek, den konventionellt damiga väninnan, modern som trots allt försöker och så Karin. ”Vilken jävla Karin?” undrar Petra strax innan de möts. (De andras namn behöver vi inte uppehålla oss vid. De kunde vara vilken assistent, väninna, mor eller dotter som helst bland teaterhistoriens stereotyper. Även om Lil Terselius är förtvivlat underhållande som rådvill änkefru.)

Karin alltså. Nej, först tar vi männen, de som inte finns kvar i Petras liv. Han som hon älskade dog och den andre fick gå när förhållandet började stå henne upp i halsen. Petra berättar för väninnan: han den andre ville ta hand om henne och han ville ta henne, ha henne, begränsa henne. De var ärliga mot varandra och hon lämnade honom. Sörjer gör den som inte har förstått.

Louise Peterhoff, Ingela Olsson. Foto Markus Gårder.

Men sen kommer Karin och allt vänds ut och in och upp och ner. Petra vill ta hand om henne. Och sen vill hon förstås ta henne, ha henne och begränsa henne. Och Karin bjuder motstånd. Med spända käkar åser jag ett plågsamt maktspel där minst kärlek alltid vinner. Det är naturligtvis mer än vad Petra eller jag eller – antar jag – vem som helst som sitter med kärlek på hand kan stå ut med. Så Petra ljuger och får Karin att ljuga och allt faller, inte bara bittra tårar utan hela Petra och hela tillvaron, och jag ljuger när jag på vägen hem säger att sådär illa ska jag då aldrig bete mig mot dig. Ljuga och hålla på. Vara obarmhärtigt ärlig. För det är lätt att säga när man har serverats ett precist utsnitt av det värsta. Men lägg på lite vardagsfluff så smälter det in i livet hur enkelt som helst.

Man kan väl säga att Petra von Kants bittra tårar inte är det mest upplyftande man kan se på en scen just nu (trots de skratt som dialogen framkallar). Kanske behöver man ett inre mörker, en liten bakfull jävel som sitter i ett hörn av själen och vill rycka i andras trådar, för att kunna relatera. En liten bakfull slyngel. Om du har en sån så tryck upp den här föreställningen i ansiktet på den och vråla: SÅ GÅR DET OM DU INTE SLUTAR. Om du inte slutar hålla så hårt i makten så faller precis allting. Och det vill vi ju inte.

Lil Terselius. Foto Markus Gårder.

Recensent: Inga Ollars

Petra von Kants bittra tårar spelas på Dramaten till och med den 20 maj 2017.

Regi: Sunil Munshi

Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom

Ljus: Linus Fellbom

Kostym: Camilla Thulin

Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives

Översättning: Lars Bjurman

I rollerna:

Ingela Olsson (Petra)

Louise Peterhoff (Karin)

Joaquin NaBi Olsson (assistenten Marlene)

Lil Terselius (modern Valerie)

Angela Kovács (väninnan Sidonie)

Electra Hallman (dottern Gabrielle)

Foto Markus Gårder.

Foto Markus Gårder.

Detta inlägg postades i Dramaten, Inga Ollars, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *