Filifjonkan och Det blåser på månen

Två av föreställningarna för barn som ges just nu på Dramaten:

Det blåser på månen – Elverket

Emma Broomé, Sanna Sundqvist, Charlotta Jonsson, David Book och Thérèse Brunnander
Foto: Carl Thorborg.

imageBoken Det blåser på månen av Eric Linklater minns jag som en mycket fin historia jag fick läst för mig i barndomen, bara titeln är poetiskt kylig och spännande, tänk en vind på månen. Två systrar hamnar själva hemma och bestämmer sig för att rädda sin fängslade pappa i ett avlägset land med militant diktatur. Det handlar om att vara stygg, men att vara stygg ”på rätt sätt”, alltså ingen mjäkig och överbeskyddande moral för barn.

Pjäsen startar starkt med innovativ scenografi av Magdalena Åberg, man har skapat en stor vertikal projektionsyta där skådespelarna kan pluppa ut på olika avsatser så att de hamnar i en stor dataanimation som skapar berättelsens miljöer.

I början känns detta nyskapande och väldigt roligt, men efter halva första akten glider tyvärr detta grepp in i den fälla som multimedia i teater kan göra. Det blir lite av ”varken eller” mellan teater och film och fantasin som annars får jobba hårt i teatern blir övermatad av animationsfilmerna. Skådespelarnas kroppsspråk och kläder hamnar delvis i skymundan och reduceras till pjäsens nackdel.

I andra akten tar det sig delvis och vissa karaktärer sticker ut som extra starka, så som systrarna spelade av Sanna Sundqvist och Emma Broomé, samt Guldpuman spelad av Mia Benson.

Men som pjäs är den ändå sevärd och inspirerande med aktuellt budskap om solidaritet med förtryckta människor i andra länder.

En annan pjäs som riktar sig till barn från 8 år är Filifjonkan.

Filifjonkan som trodde på Katastrofer – Tornrummet

Här hamnar vi framför en helt tom scen, Dramatens minsta, Tornrummet.

Mari Götesdotter. Foto: Emmalisa Pauly.

Här får verkligen fantasin jobba på max, en rakt motsatt utmaning än i Det blåser på månen, en utmaning jag tror min 8-åriga dotter och medbesökare finner lite väl stor. Men denna pjäs är kortare, 40 minuter istället för över två timmar och vi upplever den nästan för kort, så välspelad och genomtänkt den är.

Kanske vänder sig denna pjäs till en lite äldre målgrupp, med referenser till vad jag tolkar som ångest, tvångstankar och nojjor.

Dock får Filifjonkan spelad av Mari Götesdotter sin revansch när det väl sker en katastrof, likt stoikern som får det bevisat att det inte är någon idé att fästa sig vid sina ägodelar, allt är ändå bara till låns. En frihet i att inte vara sitt ägande.

 

Albin Axén

 

Medverkande

Det blåser på månen

Regi

Ellen Lamm

Scenografi och kostym

Magdalena Åberg

Peruk och mask

Thea Holmberg Kristensen och Lena Bouic-Wrange

Animation

Stupid Studio

Ljus- och videodesign

Eric Holmberg

Musik

Matti Bye

Roller:

MEDVERKANDE

Sanna Sundqvist

Dina

Emma Broomé

Dorinda

David Book

Pappan/ Strutsen Bobadill/ Jägare

Maia Hansson Bergqvist

Mamman/ Strutsen Lill/ Jägare/ Soldat

Thérèse Brunnander

Katrin/ Hulahu Blod/ Jägare/ Zebran Johnny

Peter Engman

Djurparksvakten/ Doktorn/ Andra fången/ Soldat

Magnus Ehrner

Silverfalken/ Soldat

Mia Benson

Guldpuman

Christoffer Svensson

Gido Gitarr/ Gorillan Teodor

Charlotta Jonsson

Björnen Grissle/ Väninnan/ Första fången/ Jägare/ Soldat

Filifjonkan

Mari Götesdotter

Sanna Persson Halapi

Dramatisering

Lucia Cajchanova

Regi

Ada Berger

Rum och kostym

Karin Ragnarsson

Ljus

Daniel Andersson

Musik och ljud

Stefan Johansson

Mask

Siv Nyholm

Detta inlägg postades i Albin Axén, Dramaten, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *