Ivanov av Tjechov på Dramaten

Ivanov på Dramaten, en överraskande rolig föreställning, regisserad av Alexander Mörk-Eidem.

I grunden skall denna pjäs handla om samhällets förfall och idealisternas problem, omgivna av vulgära egoister. Men pjäsen blir mer en kavalkad av det komiska i människors ömklighet i tider av förändring.

Jag skall inte avslöja hur det slutar men det är en pjäs av Tjechov.

Johan Ulveson, Inga-Lill Andersson, Nina Fex, Ida Engvoll och Gunnel Fred Fotograf Carl Thorborg

Johan Ulveson, Inga-Lill Andersson, Nina Fex, Ida Engvoll och Gunnel Fred
Fotograf Carl Thorborg

Originalhistorien utspelar sig i ett för-revolutionärt Ryssland. Klasserna är i gungning. Ett mörker vid horisonten för den gamla ordningen. Det lilla jordbruket, de gamla ätternas makt.

Det är ryskt med en blandning av excentriska grevar, dominanta kvinnor och en självuppoffrande sjukgymnast.

Det är en värld där man går till vårdcentralen om man mår dåligt och ingen orkar ta tag i att uppfostra nästa generation, ännu mer vulgär och odräglig än den nu vuxna.

Ivanov, Dramaten, slynglar, Fotograf Carl Thorborg

Fotograf Carl Thorborg

Sexualiteten är en blind drift som ursäktar och förklarar allt. Kanske inspirerat av Freud?

Om man vill bryta sig ur, hamnar man bara i pengaberoende till långivare och självförakt.

Är allt mörkt? Nej, för man kan trots allt skratta åt det löjliga i allting. Schopenhauer kanske har rätt i att människans ambitioner bara gång på gång visar sig vara på sin höjd en kort utlösning, sedan tillbaka till grå vardag och nya drömmar.

Var finns då friheten? I döden? Enligt Schopenhauer finns den i konsten, i meditation, musik, poesi och välgörenhet.

Aktörerna talar ibland till publiken som om de är medvetna om att den sitter där, ett grepp som ger mig en känsla av att de själva också vet att detta är en teater de själva genomgår för sin egen skull och för vår. Trösten finns i själva pjäsen.

Ivanov, Dramaten, slynglar, Fotograf Carl Thorborg

Hamadi Khemiri, Fotograf Carl Thorborg

 

 

 

Några skådespelare som sticker ut i sin prestation är Hamadi Khemiri som Sami, den sjuka hustruns ”sjukgymnast” i sin objektivt idealistiska envishet mot all moralisk relativism. Han visar både styrkan och svagheten i att likt Sokrates bestämt hävda sin etik mot en oförstående omgivning.

Paret Johan Ulvesson och Gunnel Fred fungerar också bra som samtidigt charmiga och hemska kapitalister.

Adam Pålsson som Justus, den odrägliga tonåringen har en egen fanclub i publiken, och det är begripligt.

Scenografin av Erland Birkeland är speciell och originell, tidlös trots ett försök att vara nutida med hoppborg. Det skall vara Norrland men känns i så fall mer som en reklam för Norrlands Guld, en pastisch.

Avslutningsvis var det en sevärd pjäs, med många skratt och en del allvar.

Recension Albin Axén

Pjäsen ges igen fr o m den 27/1 2017

Shanti Roney
Ivanov

Nina Zanjani
Anna

Bengt CW Carlsson
Douglas

Hamadi Khemiri
Sami

Gunnel Fred
Gunilla

Johan Ulveson
Janne

Ida Engvoll
Emelin

Adam Pålsson
Justus

Nina Fex
Babsan

Hulda Lind Jóhannsdóttir
Källa

Inga-Lill Andersson
Anita

Michael Jonsson
Mackan

Översättning
Staffan Skott

Regi
Alexander Mørk-Eidem

Scenografi och kostym
Erlend Birkeland

Ljus
Ellen Ruge

Peruk och mask
Linda Hyllengren

Musik
Goran Kajfeš

Detta inlägg postades i Albin Axén, Dramaten, Teater och taggades . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *