Fåglarna på Elverket, Kungliga Damaten

Fåglarna i regi av Ole Anders Tandberg på Elverket baserad på en roman av Tarjei Vesaas Tajrei Vesaas är en av Nordens mest särpräglade och starkaste författarskap – det är ett faktum!

Men hans verk är så litterära i sina många lager av stämningar och undertexter, håller han även för att dramatiseras? Svaret är ja, i alla fall när det gäller romanen Fuglane från 1957.

Fotograf Roger Stenberg fåglarna elverket dramatenKonflikten är enkel. Den efterblivne Mattis, fint spelad av Magnus Roosmann, bor och tas om hand av sin syster Hege, lika fint spelad av Melinda Kinnaman. Det finns en jämvikt mellan de två även om man förstår att det inte alltid är lätt för Hege att ta hand om brodern som gärna vill arbeta och göra rätt för sig men som inte klarar av något jobb. Jämvikten förstörs då skogshuggaren

Jörgen dyker upp och kärlek uppstår mellan honom och Hege. Den senare slits mellan sitt ansvar för Mattis och förälskelsen i Jörgen, och Mattis slits i sitt inre av svartsjukan och agget mot skogshuggaren. Åskådaren lever sig in i känslorna hos alla tre, inte minst i Heges vånda och ambivalens. Berättelsen är inte svår, men känslorna är komplexa. Och man sitter som åskådare i spänning och undrar hur detta ödesdrama skall sluta – även om slutet ter sig självklart för en när man lämnar salongen.

Vesaas roman är laddad av symbolik: Vad innebär morkullestrecket som far över Mattis hus? Den döda fågeln? Scenografin följer samma koncept: De björkmönstrade klänningarna, de runda föremålen kvinnorna håller upp runt sina huvuden, de enorma ögonen i fonden … Starka men tydliga symboler för inre drifter och kärlek dömd att gå under.

Pjäsen är mörk men blir starkare genom att lättas upp av humor, exempelvis de fåniga rörelsemönstren hos rovrensarna, eller de löjliga flickorna som uppvaktar Mattis när han är ute med båten; åskådaren får några skratt i allt mörker. Skådespelarinsatserna är oklanderliga, med några mindre roller undantagna. Men det är en marginalanmärkning rörande en pjäs som i stort sett saknar brister.

Anders Hedman

Detta inlägg postades i Anders Hedman, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *