Revenant, en film med iskrisp och gud som en blodig ekorre

Filmen Revenant handlar om en värld som skulle kunna beskrivas ”dog eat dog”, i naturen finns ingen gud eller moral, den starkare äter den svagare, punkt slut. Darwins teori men för människan med. Men det hade så klart inte varit en amerikansk film om det inte vore för en gnutta hopp om en gud ändå. Eller i alla fall en slags högre rättvisa. Klassisk naturrätt skildrat i hisnande vackra storslagna vinterlandskap i kreativa bildvinklar. Detta är den första film jag sett där kameralinsen immas till exempel. Vi skall påminnas om att det trots allt är en historia som filmas. Jag tänker själv på Norge och dess berg och på de norrländska älvarna. Filmen har en rad styrkor och en rad svagheter.

Men först kort om handlingen. Hugh Glass spelad av Leonardo di Caprio är en pälsjägare baserad på en verklig person som var med om ett liknande öde. Glass färdas med sin son som han fått med en indian, samt ett team av halvskumma pälsjägare osh ett befäl som är ute i vintern i ingenstans och samlar en massa pälsar. Det är älgar och hjortar och annat. Saken är den att naturen är ett minerat slagfält, farligast är indianerna som skalperar och spetsar med pilar.

Ingen är direkt god, alla vill bara överleva i den iskalla vintern. Dock så var ju indianerna där först och försvarar ju bara sitt land mot inkräktarna. Men mitt i denna moraliskt relativistiska finns trots allt språket och att hålla ett löfte. Filmens skurk Fitzgerald spelad av muskelpaketet Tom Hardy är nihilistisk egoist men trots allt med ett visst stråk av begriplighet. Han är väl inte egentligen värre än de flesta andra bara lite mer falsk och han hatar Glass och hans son. Tom Hardy studerade Tom Berenger i filmen Plutonen för inspiration för sin roll och det märks. The Revenant har ett drag av krigsfilm i vildmark också. Hardy läser aldrig manus innan han filmar men di Caprio övertalade honom att läsa halva manuset i alla fall till denna film. Kanske lyckades det eftersom manuset inte är så långt, till skillnad från filmen?

Glass menar att det bara går att klara sig från Ree-indianerna genom att ta sig genom jobbig skog och skippa den sköna båten. Fitzgerald svär och spottar men ger med sig. Sedan när Glass nästan blir uppäten av arg björnhona(skall vara en grizzly men liknar mer en brunbjörn) så passar så klart Fitzgerald på att blåsa honom för några hundra dollar. Han måste ju samtidigt sticka hans son i magen med en kniv några gånger också. Björnfighten känns som den kladdigaste björnfight jag sett på film. Precis så brutal som jag kan tänka mig att det faktiskt är att stäffa en arg björnhona som tror man skall skjuta hennes ungar. Det jag läst om att björnar gör som att äta huvudet av offret om de är hungriga gör inte just denna björn som tur var för filmen.

Så resten är en klassisk hämndhistoria med en känsla av isländska Korpen flyger, ryska filmer som den Yttersta domen och Stalker. Alltså inte helt typiskt amerikansk rakt igenom.

Allt våld och splatter bäddas in i de vackra naturscenerna vilket gör att i alla fall jag njuter av filmen från början till slut. Men liksom i regissören Alejandro Gonzáles Iñárritu’s förra film Birdman vill han göra en lite väl bred film med extra action som lägger viss sordi på de andliga sidorna av filmen. Detta är synd, filmen hade annars varit mindre framgångsrik bland de breda massorna men nog gått djupare in i mina egna känslor i alla fall.

Leonardo di Caprio slipper spela finanshaj eller slick charmör, han skulle ha spelat Steve Jobs i filmen om Apples grundare, men valde denna roll istället. Leonardos djuriska energi som annars pressas in i kostymerna oftast får här fullt utrymme. Dock undrar jag verkligen över vissa sceners autencitet, som när han och andra vinteröverlevare glatt doppar be och armar i iskalla vinterälvar för att ta lite vatten eller fånga en fisk. Våta kläder i den vintern känns ju som en automatisk dödsdom. Men med lite krut fixar man en magisk lägereld som värmer vem som helst. Leonaro fick äte rå lever trots att han är vegetarian, filmen kunde bara filmas några timmar om dagen eftersom de ville ha enbart naturligt djur(ett lyckodrag).

Först spelades den in i Canada men när våren kom pga förseningar spelades resten in i ett vintrigt Argentina. Tom Hardy var arg över alla farliga stunts han skulle göra så regissören sade att Hardy fick försöka strypa honom, vilket han gjorde och sedan accepterade stuntsen.

Så som sagt, filmen ger dig det du vill ha om du suktar efter brutal naturromantik och slaskigt våld, oväntade scener som franska kolonialister och hjältemodiga indianer.

Om jag skall jämföra med annan film som försöker utveckla 1800-talets vilda västern-genre, the Hateful eight, så vinner helt klart the Reventant. Hateful eight av Quentin Tarantino är till viss del en besvikelse för mig. Utifrån trailern trodde jag den kvinnliga karaktären spelad av Jennifer Jason Leight skulle få mycket plats som spottande dödsdömd kvinna och förnya kvinnan i westernfilmen, men hon reducerades till en slagpåse och biroll.

Filmerna har dock det gemensamt att de visar en värld där gud om det nu finns en gud, är ett nyckfullt och blodigt väsen.  Eller som Tom HArdys Fitzgreald säger i The Revenant, hans far fann gud när han var vilse och överlevde i vildmarken. Gud var en rund ekorre. Sedan åt han ekorrjäveln.

Detta inlägg postades i Albin Axén, Film. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *