En tidning som heter Slynglar

Ett år sedan nästan. Sedan jag skrev i Slynglar. Det har varit ett minst sagt intensivt och hektiskt år på alla sätt men jag tror och hoppas att jag kan ta mig tillbaka till ett slags normaltillstånd av skrivande nu efter att stormen kanske bedarrat en aning.

Nu synes mig och Slyngeln ur ett nytt ljus, Ett nytt Svenskt ljus. Finanskvinnan eller finansmannen som vill bli konstnär. Vad är en finanshen och vad är en konstnär? En finanshen idag kan lika gärna vara en ivrig och målmedveten bostadsrättsköpare som en ekonom eller historiker som arbetar med snabba finansiella köp och sälj på en snabb spekulativ marknadsplats.

Vi definierar denne finanshen brett, kort och gott en person som medvetet fokuserar på ekonomisk vinst och som mer eller mindre lyckats skapa sig en viss buffert.

Men som det visat sig ger inte ekonomisk vinst över en viss punkt mer lycka. Eller med ekonomiska termer, marginallyckan minskar över en viss rikedom. Den kanske ibland till och med kan minska lyckan? Ny stress skapas kring hur kapitalet skall förvaltas, livet handlar plötsligt mer om tingen än om själen.

Det är här slynglar kommer in i bilden. Själen. Konsten. Så vad är det exakt?

Helt kort och enkelt kan vi ju lite inspirerade av existentialisterna sortera allting i universum som tillhörandes tre kategorier: Människan, konsten och allt annat som är mer eller mindre fungerar som medel för människan, med måtta så klart.

Så för en människa är andra människor samt konsten det som är värdefullt i sig självt utan nyttoaspekt. Resten av allt som finns upplever vi som medel för olika syften. Låter det trovärdigt? Naturen, djuren, himlavalvet, skulle de vara våra verktyg? Njaej… Inte på riktigt. Inte för en imaginär gud. Men låt oss bara anta att det är så människan generellt i slutändan agerar.

Så vad är då konsten? Enligt vår definition kanske vi kan se nästan vad som helst som inte är direkt skadligt som konst? Om så bara en människa ser detta något som ett mål i sig självt?

En konsekvens tycks vara att alla kan vara konstnärer och skapa konst bara genom att betrakta något annat som värdefullt i sig självt? Låter det rimligt? För enkelhetens skull brukar så kallade konstnärer av olika slag skapa fenomen i tid och rum som låter andra människor få lite hjälp på traven att se konsten i allting. Detta kallar vi konst. Mer exakt än så behöver jag inte definiera konst just nu.

Så vad vill och tror Slynglar?

Jo, att finansmänniskorna behöver lite hjälp på traven att närma sig konsten och förflytta fokuset från verktygen till det som har ett värde i sig självt.

Varför? Svaren är enkelt: Det har ett värde i sig självt.

Nu när du byter fokus från din bildskärm och ser ut över kaféet du sitter på. Fundera på vad som verkligen är värdefullt för dig och hur du skall nå det. Gå sedan på en biofilm, en teaterföreställning eller dansföreställning och fundera på vad som menades, vad vill konsten säga om hur en annan människa ser på vad som är viktigast?

Så kort om Sverige idag. Jag tror på ett nytt koncept. Det nya Sverige. Som New York. New Sweden. I det nya Sverige är de kulturella vanorna lite nya, en slags nybyggaranda. Precis som en ny generation, vissa saker följer med, andra saker försvinner. Filmen En man som heter Ove av Hannes Holm tycker jag beskriver detta på ett bra sätt. Denne tragikomiske Ove, starkt spelad av Rolf Lassgård som representerar både något pinsamt men också något tidlöst hederligt hos en manlig svenskhet som bygger sin identitet kring ett visst bilmärke men som kan installera en diskmaskin, snickra en rullstolsramp, läsa en barnsaga med inlevelse, skälla ut en arrogant bilist och backa ett släp. Vi skippar bilfixeringen men behåller gärna de praktiska färdigheterna och kaxigheten.

I filmen spelar han mot den långfilmsdebuterande spännande talangen Bahar Pars vars rollfigurs barn han läser sagorna för på ett underbart sätt i filmen.

Det nya Sverige behöver så klart som det har gjort, fortsätta snickra landet och hjälpa till med att läsa nya sagor för nya barn som kanske kommit hit från krig och bomber.

Bara tillsammans, de gamla och de nya svenskarna, kan vi bäst skapa konstverket Sverige i världen oavsett hur mycket finanser vi har.

På ett paradoxalt sätt är det också det som skapar bästa finanserna som bieffekt.

text och illustration: Albin Axén, foto: okänd, från SF’s site

Detta inlägg postades i Albin Axén, Blomsteräng, Film och taggades , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *