Hello Saferide levererar musikaliska berättelser på Stockholm Music and Arts

Det första Annika Norlin (Hello Saferide) säger till oss i publiken på Skeppsholmen är att vi ska tänka oss att vi är på en efterfest, inte en konsert. ”Och så tänker ni er att det sitter någon i ett hörn och drar skumma rövarhistorier – det är JAG.” Många skrattar. Och just den här opretentiösa inställningen till sig själva som band är vad jag alltid har förknippat Hello Saferide med. Självdistansen. Humorn. Folkligheten. Och samtidigt förmågan att skriva låttexter som får en att lystra; låttexter som har litterär kvalitet, som säger något om livet.

Jag inser att det är fjärde gången jag ser Annika Norlin spela live, med en Säkert-konsert på Popaganda 2008 inräknad. Om jag ska vara helt ärlig är jag efter kvällens konsert lite småbesviken på de rent musikaliska kvalitéerna. Annika är rosslig i halsen vilket gör att hennes redan sköra röst spricker lite i varje låt. Kören som är med och förstärker i en av de sista låtarna gör en halvdan insats. Men det här är egentligen bara bagateller och petitesser som överbryggas av att Hello Saferide förmår skapa en stämning, ett gemensamt rum, som åtminstone jag som medelklass-svenne känner mig hemma i. När Annika presenterar varje låt med en liten förklaring om innehållet, liksom för att det inte ska missförstås, slår det mig att hon inte bara är en musiker utan också en berättare, en författare om man så vill. Ingen av de andra artisterna jag ser berättar så ingående om varje låt. Jag tänker på Jonas Hassen Khemiri som reste land och rike runt för att förklara vad han egentligen menade med Ett öga rött, efter att den hade missförståtts av media. Behovet av att bli sedd och förstådd, som ligger vägg i vägg med rädslan för att bli missförstådd – de farhågorna tror jag är typiska för skrivande människor. Och att Annika arbetade som journalist innan hon startade bandet är nog ingen tillfällighet. Hon är en historieberättare helt enkelt.

Varje låt är en liten berättelse i sig. Med varierande kvalitet och angelägenhet givetvis, men ändå. Jag kan fortfarande sjunga med i nästan alla ord i ”The quiz”, en av de första singlarna som bandet framför under stort jubel. Texten är utformad som ett fråge-kviss som skulle kunna användas på första dejten, till exempel: ”Do you get racist or sexist when you’ve had a few? / Is it fine if I make more money than you?” De mer lättvindiga låtarna varvas med tyngre teman som till exempel ”Dad told me”, som handlar om hur psykisk ohälsa går i arv från generation till generation. ”There is sadness in the family, dad told me. / Let’s not speak of it, it only brings us down.” Eller den rätt nyskrivna låten ”Late night bus”, som handlar om när den femtonåriga Annika Norlin gick på fest och blev jätteomtyckt av ett gäng killar som nästan lyckades övertyga henne om att Ultima Thule var riktigt bra musik. Vi tackar gudarna för att hon kom på andra tankar.

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Cecilia Magnusson Adell, Musik och taggades . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *