När retoriken tycks viktigare än kunskapen

Jag jobbar som privatlärare, eller läxhjälp som det också kallas med aningen mer degraderande touch. I mitt jobb möter jag både grundskoleelever och föräldrar, i olika åldrar, med olika socioekonomisk status (jag insåg faktiskt snabbt att det inte bara är de rika familjerna som har nytta av läxrut). Det är ett stimulerande och varierande jobb, om än med en arbetstid som är begränsad till vardagseftermiddagar och kvällar, vilket gör att inkomsten blir därefter.

I förra veckan skulle jag besöka en ny familj som läxhjälpsföretaget hade tilldelat mig, efter mitt godkännande. Uppdraget var att coacha en gymnasieelev i franska, vilket, om sanningen ska fram kändes som en stor utmaning eftersom jag inte har några högskolepoäng i franska. Men jag hade liksom ändå gett mig sjutton på att klara uppgiften. Den symboliserade en tröskel som jag ville ta mig över, för att bevisa gud vet vad, för gud vet vem, men över skulle jag.

Jag var där i god tid, lite innan pappan i familjen kommit hem för att visa mig in. Jag kände inte av någon direkt nervositet just då eftersom jag blivit varm i kläderna efter hela vårens möten med elever. Pappan dök snart upp, vi skakade hand, gick in i porten och åkte upp till rätt lägenhet. Där väntade hans dotter. En söt sjuttonåring. Längre än jag, lade jag märke till. Jag satte mig ner vid deras köksbord och vi började diskutera vilka läroböcker hon haft tidigare, vilka delar i språket hon kände sig osäker på osv. Efter en stund kom det fram att dottern (vi kan kalla henne Matilda), hade kunskapsluckor från franskan i högstadiet eftersom läraren inte hade varit tillräckligt grundlig i sin genomgång av grammatiken. Då föreslog jag att vi skulle gå tillbaka och jobba med 9:ans bok, vilket både Matilda och hennes pappa verkade gå med på. Därefter ställde jag några vardagliga frågor på franska till henne, liksom för att kolla om hon förstod. Det gjorde hon för det mesta, även om svaren inte blev så långa.

Jag nämnde, underdånigt och otaktiskt nog, att även jag förmodligen hade en del kunskapsluckor, men att jag i så fall gärna skulle läsa på extra på de avsnitten. Jag talade också, i ärlighetens förbannade namn, om att jag ”bara” hade läst till steg 5 på gymnasiet och inte hade tagit några direkta högskolepoäng i ämnet. Men att jag bott i Belgien i två år, läst franska på Alliance Francaise, bott hos franska familjer i Montpellier och Saint-Malo samt gått en kurs i fransk litteratur – det sa jag inte ett knyst om!

Ett par dagar senare får jag besked, inte via familjen utan via läxhjälpsföretaget, att Matilda och hennes pappa inte känner sig tillräckligt övertygade om mina kunskaper. De vill träffa en ny kandidat innan de bestämmer sig. Först blir jag sårad, sedan förbannad. Hur kan de tro att de kan bedöma mina kunskaper på en knapp timme? Pappan kunde ju för i helvete inte ens franska! Och deras ordval – ”inte tillräckligt övertygade”. Konsten att övertyga alltså. Jag har helt enkelt inte varit en tillräckligt god retoriker. Jag har inte lyckats ”sälja mig själv” tillräckligt bra.

I ljuset av detta tänker jag på debatten som pågår om Kulturmannen. Han skulle aldrig drömma om att prata om några av sina tillkortakommanden. Nej, han skulle inta scenen och servera folket (och kanhända även arbetsgivarna) vad de vill ha: pompös självsäkerhet och ett smörgåsbord av anekdoter från alla hans bravader.

Men om en inte fungerar på det sättet? Om en tror mer på samtalet än på monologen? Visar det sig inte ganska ofta att de bästa talarna inte nödvändigtvis är de som har de bästa idéerna? Och att utstråla ett visst mått av tvivel till den egna kapaciteten, är inte det ett tecken på ödmjukhet och självinsikt, snarare än osäkerhet?

Text: Cecilia Magnusson Adell

Detta inlägg postades i Barn, Blomsteräng, Litteratur, Uncategorized och taggades , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *