Genom natten — suggestiv roman av Stig Sæterbakken

Karl Meyers son har tagit sitt liv. Det är den första händelse som läsaren konfronteras med i romanen Genom natten av Stig Sæterbakken. Sedan de efterlevandes sorg, en begravning och så dagarna efter begravningen som fylls av ändlöst teve-tittande. När dottern Stine efter dagar av stumhet äntligen får ur sig något är det ett uttryck som kanske bäst ger rättvisa åt situationens elände: helvetes jävla skit! Sedan får vi veta, i återblickar och i ett urval av händelser, hur Karls liv har sett ut fram tills sonens självmord. Vi får bland annat veta hur det gick till när han träffade sin fru Eva; hur han tilltalades av hennes mogenhet och elegans; hur han bjöd ut henne på kinakrog och kände sig som en klumpig lantis när hon åt med pinnar och han med bestick.

Genom natten var den sista romanen som den norska författaren Stig Sæterbakken skrev innan han tog sitt liv i januari 2012. Därför är det svårt att inte läsa den som ett självmordsbrev, ett slags avsked till de efterlevande. Jag kommer på mig själv med att undra vilka delar av texten som är självbiografiska och vilka som är fiktiva. Hur mycket av Stig Sæterbakken själv finns det inskrivet i romanens huvudperson, Karl Meyer? Hade Sæterbakken också en son som tog livet av sig? Det är frågor som oundvikligt kommer till mig när jag läser.

Och att läsa Genom natten tar på krafterna. Jag måste lägga ifrån mig den då och då eftersom jag berörs så; ibland blir texten så intensiv att jag nästan glömmer bort att andas. Men trots svartsyntheten är romanen skriven på en mycket spänstig och vacker prosa, antagligen bland det vackraste jag läst. Jag har svårt att hitta några svagheter överhuvudtaget. Romanen är i mina ögon så fulländad att minsta ändring skulle riskera att rubba flytet. Det är en roman som sannolikt är skriven i ett svep – Sæterbakken lär ha skrivit en av sina romaner på bara en vecka – och den bör nog också läsas i ett svep för att en inte ska gå miste om stämningen och intensiteten. En litterär association som kommer till mig är Joseph Conrads Mörkrets hjärta, som liksom Genom natten är en starkt suggestiv, själsbespeglande roman. När vi hos Conrad får följa ett resesällskap i en båt på Kongofloden allt längre in i den mörka djungeln, får vi hos Sæterbakken läsa om Karl Meyers irrfärder genom Europa tills han slutligen når ett beryktat hus i vilket varje besökare möter sin värsta skräck. Det finns något ödesmättat i stämningen i båda dessa romaner som ständigt trycker på; den där dovt tjutande varningsklockan som påminner om att det här är en oåterkallelig resa mot undergången.

Genom natten
må vara nattsvart men det finns recensenter som har framhållit den lilla tröst som ändå blir kvar när en lagt boken ifrån sig, nämligen att vi har ensamheten gemensamt. Det låter ju dystert det också – att vi dör och föds ensamma – men vi kan åtminstone trösta oss med att alla människor har det så.

Text: Cecilia Magnusson Adell
Bild: Förlaget

Detta inlägg postades i Blomsteräng. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *