Don Quijote – en nörd är en nörd är en nörd

Anita Emthén och Albin Axén i samrecension av: “Don Quijote – killar säljer” på Momentteater i Gubbängen i mars 2015.

Don Quijote Moment:teater

Don Quijote Moment:teater

Anitas reflektioner: “Don Quijote – killar säljer” på Moment är en metaresa där huvudpersonerna navelskådar sig själva och sin samtid för att öka förståelsen för storheten i ursprungsromanen och i samtiden. Är Don Quijote, den kanske smått störda nörden från 1600-talet, mer lik dagens nörd än vi förr kunnat se?

På scenen gestaltas regissören Andreas Boonstra och skådespelaren Mathias Olsson av Josefin Ankarberg och Niki Gunke Stangertz. Första akten går i ett hejdlöst tempo och vi som sitter på första raden i det lilla scenrummet känner oss nära på lika delaktiga i skådespelet som skådespelarna själva. Igenkänningsfaktorn är maximal när de skrävlar på om ämnen de är djupt intresserade av. Det diskuteras om nördigheten, att snöa in, är en killgreja och i pausen pratar Albin och jag om hurvuvida det är en genusfråga, ett samhällsfenomen eller handlar om personlighet. Och vad som är vad egentligen. Vi är båda insnöade personer och vår bekantskapskrets är likartad. Är inte alla det, undrar jag. På ett eller annat sätt. I den andra akten tappar föreställningen tempot och vi är båda frågande efteråt. Berodde det på att den gick in i ytterligare en metafas där de fortsatte tolka Don Quijote genom ytterligare en välkänd tolkning av berättelsen? Det blir hur som helst för mycket grädde på moset av extra allt. Kryddat med att de berömmer varandra och sig själva stup i ett. Overload delux.

Men överlag, en väldigt bra uppsättning. Det betyder mycket, att sitta samman med andra och rodna och fnissa ikapp. Av igenkänning och av välformulerade repliker som ibland verkar improviserade men snarare är resultatet av bra regi, känsla för timing och gott skådespeleri. De är helt enkelt bedårande.

En rent allmän reflektion är att Momentteater med Boonstra som styrkapten sällan har gjort mig besviken. Han har en förmåga att arbeta med material och regissera detsamma med en lättsam, samtidigt rolig och intellektuell närvaro som löper horisontellt genom oss alla. Jag tror nämligen alla i publiken kan ta till sig av poänger på olika nivåer. Ungefär som ett Simpsons-avsnitt kan tilltala åldrar från 4-75. Och det utan att tynga åt något håll. Man köper så att säga paketet. Detta gör att jag vill tala om för folk att gå och se på i stort sett vad som än visas på Moment. Du kommer att få en upplevelse åtminstone.

Albins reflektioner: Jag hade noll idéer om hur denna föreställning skulle vara och jag har ej läst böckerna om Don Quijote. Första akten kastas vi  rakt in i ett manligt designintresserat vardagsrum någonstans i en söderförort. Två medelålders män porträtteras av två ganska unga kvinnor på ett både sarkastiskt och kärleksfullt sött.

Det är vad jag förstår en historia om klass, den ena mannen, lång och arrogant, medelklassig, extremt excentrisk, den ena mannen kortare mer arbetarklass och mer clownig.

Aktörerna är samspelta och det blir underbart komiskt när de jäser i gott självförtroende. Deras tes är att Don Quijote bygger på nördigt besatt intresse, återblickar i livet och en oförmåga att skilja fantasi från verklighet. Detta tolkas genom att regissören och skådespelaren spelas av andra aktörer och de själva gång på gång spelar upp egna minnen från äldre pjäser, som blandas med att de ironiskt spelar upp scener ur Don Quijote. Inför andra akten har olika teman och frågor ställts och svar utlovats.

Vad är en nörd, är nördar alltid män? Vad menad med pjäsen utifrån dessa frågor? Men svaren uteblir i andra akten. Där ställs ytterligare frågor och nya metanivåer skapas. Nu skall den andra boken av de två om Don Quijotes äventyr avhandlas och pjäsen anpassar sig lite pliktskyldigt för att hinna med alla detaljer. Stoffet hade räckt till två pjäser. Men en stor eloge för den fantastiska första akten! Jag som publik blir smärtsamt medveten om mina egna ömma punkter av nerdig fantasiflykt. Ett liv där äkta mening söks i fåfäng jakt på konstruerade värden som när jag själv snöar in på klockor eller jackor eller skor. Samtidigt är det befriande att erkänna detta och medge att denna jakt är en av de saker som gör livet värt att leva. Att kunna skratta åt allihop.

Jag befinner mig just nu i Paris och av alla saker jag ”borde” gilla att göra är det ändå att bara rota runt i favoritkvarteren med barnen, spela flipper med dem och att skämma bort oss alla med shopping och att kolla alla roliga affärer.  Kanske ytligt, konsumtionsgalet men mänskligt. Kanske vill Don Quijote ställa upp en spegel framför oss, vi är alla lite galna på olika sätt, besatta av fåfänga projekt och illusioner. Det vi kan göra är att bli medvetna om det och skämta om oss själva.

Läs mer på Moments egen sida http://www.moment.org.se/2014/12/don-quijote/

Detta inlägg postades i Albin Axén, Anita Emthén Norrblom, Teater och taggades , , , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *