Grå vardag möter gul kappa i förtvivlad flykt

På Kungliga operan visades denna vår, ”Spring ´15”, två samtida verk av Roy Assaf och Johan Inger. Båda utmanade fast på olika sätt.

På scenen i marsaftonen: ”Våroffer” i koreografi av Johan Inger och ”Ballader” av den upphosade israeliske koreografen Roy Assaf.

"Ballader" av Roy Assaf. Foto: Hans Nilsson.

”Ballader” av Roy Assaf.
Foto: Hans Nilsson.

Först ut är Assafs ”Ballader” där scenen till en början endast pryds av pianisten (och tillika ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien) Roland Pöntinen som spelar Johannes Brahmns på flygel. När paret Mariko Kida Hokuto Kodama kommer in på scenen flyttas fokus till dem. Men känslan är fortfarande privat, precis som när Pöntinen inledde spelandet. Vi befinner oss hemma hos paret och vi får se dem i nästintill outhärdligt intima möten, färgade av slentrian och smärtsamt nonchalant vardag. Kostymen är grå och scenografin är enkel: det finns knappt någon. Paret i sina upprepningar bygger upp och bryter ned varandra. Ger efter och håller tillbaka varandra. Det är på ytan ganska stillsamt, nästan sövande, men under densamma vilar en värk som troligtvis kan appliceras på stora delar av mänskligheten: våra upprepningar och vår önskan  att det kanske finns något mer, att det kanske blir på ett annat sätt. Någon gång. Utmaningen i Assafs koreografi är faktiskt musiken. Ibland är pianot, vackert om något, en sömntrigger.

Johan Ingers ”Våroffer” till Igor Stravinskij är del två av ett verk han gjorde för NDT för 15 år sedan. Och det inleds med nerv och håller dallrande i oss från första dansstegen till de slutliga.

Johan Ingers "Våroffer". Foto: hans Nilsson.

Johan Ingers ”Våroffer”.
Foto: hans Nilsson.

Kostymören Mylla Ek har gjort ett strålande arbete då dansarna förstärks i sina roller med hennes kraftfulla tyger och djärva skärningar. Den gula kappan som sätts på och slits av är en signal om det sjuka som händer framför oss, det vi upplever är rått och väldigt mörkt. Kvinnan som offras och gruppen som gång på gång krymper hennes utrymme och ger henne obetydliga val. Det är tufft att se men känns ändå nödvändigt. Den enkla scenografin och lysrören som svajar i kvalité förhöjer spänningen. Verket kryper så djupt in att en av oss gråter när vi lämnar operan. Det går inte att hejda. Och bra är väl det. Här är utmaningen att stå ut. Och det gör man – det är strålande jobb av alla inblandade.

PS: Jag tycker det är en briljant idé att låta unga dansare recensera föreställningar. Bra gjort Operan!

Och så kan du självklart förkovra dig mer här!

Eder, Anita Emthén

Detta inlägg postades i Anita Emthén Norrblom, Dans och taggades , , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *