Myrorna

…är mina ständiga gäster såhär års i rummet där jag innebor (en existens som jag förresten är lika tacksam för som arg över; tacksam för att jag får och arg för att jag är tvungen, för något eget krypin besitter jag inte). En kan ha trevligare gäster i en säng. Men sedan jag haft ut några fingrar Bionafta på nattuksbordet så kommer de inte många.

De bits inte. De är på något vis lugnande — när det kittlas som en myra på benet så Vet en att det faktiskt Är en liten svartmyra och kan vänligt stryka bort den — en behöver inte undra.

Något annat jag är tacksam för är att de inte predikar arbetslinjen för mig — de har sina vanor och lever som de lär men låter en onyttigförklarad konstnär vara ifred. Och det slår mig att många av dem som fortfarande predikar sådana linjer inte jobbar hälften så hårt som en myra gör. Myror predikar inte. De arbetar.

Så småningom blir det sommar och varmt, och de lär väl kunna flytta före mig. Jag tror att jag kommer att sakna myrorna.

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *