Fyra dikter

Minns

det var något sömnigt
över den där stan
ändå tycktes den aldrig sova
utan lyssnade alltid
genom smala träpersienner
efter nattens rytmer
musikens hopp om förändring
den det viskades om
mitt i all skenbar acceptans
det var en stad som alltid
låg i eftermiddagsljus
dämpat men mycket intensivt
svalkade det sig på husens
pastellfärgade fasader
så att dammet yrde i den torra luften
den heta luften
som stått stilla i femtio år
och nu längtade efter vindar
efter regn åt jorden


Laterna Magica

stormkråkor
flyger i cirklar runt mitt slutna kaos
som gamar, som om de vet något
medan världen larmar utanför
besynnerlig flyktig

längs väggarna vandrar skuggor
som blir till mörka förstoringar av rummets föremål
avgränsas till figurer av ljuset omkring dem
som i en laterna magica

och skuggorna blir bilder
som spelas upp på projektor
jag vrider, zoomar in
byter skärpa, manipulerar
låter allt gå i en isblå skala

och jag blinkar med tinningarna
betraktar med läpparna
känner med ögonen
på negativen


Kanske

så underligt
att det bara är jag som hör minnet av dig
i en sång av the coral

som så uppenbart berättar en saga
som förtäljts så många gånger
att ingen vet vem som uppfann
mönstret

eller vilka som en gång
var dess förebilder

om en sensommar
eller tidig höst beroende på hur man räknar

och jag vet inte om det var för
att jag visste, att både emma
dite och brynhilde hade
hypnotiserats av din charm

som jag ville vara med dig

kanske,

ville jag få dig att se upp från
tjärnen som bara återspeglade
bilden av dig själv
tjärnen som din tvillingsjäl
hade flytt för längesen

men jag vet inte hur sagan slutar
och jag kan inte texten i sången


Bara fyra kanaler

på en husvägg har någon skrivit
att här står moralen
lika högt som stjärnorna
på teve kan man se hyllningar
till regeringen
det finns bara fyra kanaler
och på gatan spelar man musik
pratar med folk på balkongerna
ingen har mer än någon annan
alla lika alla glada alla fria
alla instängda
och rommen är billig
den värmer lugnar tystar
många super på arbetstid
och det är okej
full människa är nöjd människa

ibland drar regnet upp dolda dofter
från hundbajs damm och avgaser
ibland påminner marscherarande
kvinnor om att deras män
sitter fängslade för att ha sagt
sin mening


Poesi och foto: Cecilia Magnusson Adell
Illustration: Joakim Ceder

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Litteratur. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *