”Bli inte konstnär! (Osorterade hasplingar)”

Nej hjärtat, gör det inte! Bli inte konstnär. Jag vet att Slynglar är elittidningen för finansfolk som vill bli konstnärer, det står så på loggan däruppe (iallafall när detta skrives) men du ska veta vad du ger dig in på. Vemodigt kommer du minnas dagarna då du svävade som en tom men blå och klar ballong över takåsarna, fylld av vätgas och illusioner. Tunga, tunga kommer dina steg att gå. (Möjligen kan du få en ballong kring magen, ty den har en tendens att tro att ett lager fett kring vitala organ skyddar mot livet, samhället och kronofogden – resultatet kallas för stresskula.) Det tynger mig att behöva förklara, men du skulle förlora ditt människovärde. Människovärdet lagras i kroppen av plånboken (sitter nära revbenen närmast lungorna, ett av de yttre organ som inte skyddas av stressfettet) – i synnerhet i de yttre kreditkortskamrarna, medan växelblåsan kan opereras bort utan allvarliga men eller biverkningar.

Gör det inte. Fortsätt vifta på svansen. Fiiiin finansvalp. Komsi! Vill lilla gubben ha rådjursfilé? Såååja. Och här champagne.

Hur plånboksorganet kommunicerar med hjärnan är ännu föremål för forskning. Dock finns ett helt centrum i hjärnan som är upptaget ganska 24/7 med att skapa illusionen att vi finns i våra kroppar, att vi är våra kroppar. Ett liknande centrum borde rimligen skapa illusionen av att vi förtjänat de pengar vi har och att just ens eget arbete inte avlönas av en lycklig slump – centralmonetära klustret, inkilat mellan centra för självuppfattning och det något trassliga nervcentrat för rimlighet, om sådant finnes.
”Nämenvaf… jag har jobbat ihop detdär! Det är mitt!”
Och kanske gör du verkligen samhället nytta, du är kirurg, lärare, kommunal superhjälte eller mamma…

(… Oj. Fick du inte betalt för att vara mamma? Ekonomisk kompensation, som bättre lön och så? Menar du att den blev sämre? Och du tror fortfarande att lön och arbete hänger ihop? Gudihimmelen.)

…börsmäklare, hårt arbetande papperstekniker, narkosbyråkrat…

Och ett av de främsta argumenten mot konstnärskap är denna artikel själv, en klibbig kokande tjärdal av hat som stiger och stiger, nu når det upp till halsen. Samhället hatar konstnären. Konstnären kan bara göra sitt bästa för att inte hata tillbaka (här är det snart kört, jag behöver en snorkel). Det krävs vissa kraftansträngningar när människor med eljest hög IQ undrar om du inte kan vara heltidskonstnär på halvtid, eller ännu hellre, om du inte kan skuffa undan din yrkesskicklighet i något mindre bemärkt hörn av fritiden, mellan dörren och garderoben, under mattan, överst på bokhyllan. Sova behöver du väl inte? Du kan väl fortfarande vara Zlatan även om du sparkar boll på Söndag e.m. mellan fyra och fem? (Förutsatt att du inte behövs på annat håll just då.) Här kan du trä på dina vita vingar och tålmodigt förklara att nej, jag behöver öva för att kunna spela Liszts ungerska rapsodi no. 2. Flera timmar om dagen, faktiskt. Eller så kan du, när trasiga glorian börjar blinka göra som jag en gång gjorde när jag träffade en dagisfröken som ”egentligen” var konstnär:
”…men jag är egentligen konstnär!”
”Nämen åå så trevligt! Jag är konstnär till yrket bara, men jag är egentligen astronaut!”
Samtalet tog iallafall fort slut. – Jag har bestämt mig. När jag tvingas sluta så tänker jag inte låtsas. Jag stänger butiken, mina damer och herrar, ridå. Jag vill inte se mig förfalla, jag vill inte bli en låtsasastronaut med propeller på kepsen. Jag kommer i viss mån att upphöra att existera.

Men stackars lilla finansvalp, vad ska vi göra med dig? (Nu har du gjort en pöl igen. Fy!) Hur ska vi få dig att begripa att du inte har rätt att leva, älska, vara någon utan människovärde i plånboksblåsan? (Det är förövrigt alltid lika fascinerande att se folk bli arbetslösa och vad som händer med deras självuppfattning då. Det är som om samhället hux flux tagit ut skilsmässa, och de tog med sig bokhyllan också, inklusive…)

För en tid sedan mötte jag en lärare och samtalet gled in på det där som kallas för medborgarlön, eller litet neutralare uttryckt basinkomst. Hon trodde inte på idén. För rätten att vara i samhället (sade hon, med aningen kornett i rösten) med sjukvård och allting måste man bidra till detsamma. Etc. Så småningom blev jag naturligtvis arg, men då var det så dags: Vem ska avgöra om jag har rätt att finnas i samhället, om jag bidrar också? Elin H., gymnasielärare? Eller vad, såsom hur många kronor jag har i min plånbok? (De som har många kronor där tycker detta.) Eller om jag är född till jude eller inte? Det finns alltid människor som av den ena eller andra anledningen tycker att just du är mindre värd eller nyttig bakom flosklerna. Gasen kanske inte alltid är påskruvad men tänket – du går åt höger, men du din… går åt vänster – finns där.

Därför, käre finansvalp, gå fot, gå åt höger. Tänk inte mer på saken. Det finns säkert en högre mening till att just Du är okej, även om det inte går att sätta tassen på den. Akta dig för kultur. Nosa inte på tavlor om de inte luktar plankstek, melodifestivalens ylande räcker som musik. Vifta på svansen, var glad. Bli inte konstnär.

Text: Joakim Ceder
Bild: Albin Axén

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder, Konst. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *