Skuggland på Dramaten

‘Det sorgliga är att bardomen slutar. Det sorgliga är att barndomen aldrig slutar.’
Grundtemat i denna pjäs är det ofattbart sorgliga med hur ett barn dör under mystiska omständigheter, eller snarare hur allas vår barndom på ett sätt försvinner någon gång, men finns kvar i våra minnen. Den oskuld och den starka närvaron i barndomen som upphör när vi kliver in i vuxenvärlden.
Ja, det är inte så mycket den fysiskt våldsamma döden som står i centrum utan den andliga döden.

Christoffer Svensson, en av svenska teatern nya stjärnor, är lysande i rollen som Erik och han har publiken i sin hand från början till slut. Det är en begåvning som får mig att tänka på en tidig Noomi Rapace.

Kortfattat så utspelar sig pjäsen Skuggland i en tillbakablick på en påbörjad och avslutad nära vänskap mellan pojkarna Erik och Erik i en villaförort på 80-talet. Deras magiskt realistiska verklighet blir tydligast i sekvenserna från deras dataspelande av spelet Shadowlands, därav titeln Skuggland. Jag känner på pricken igen mig från min egen barndom från upplevelser av dataspel och rollspel med vänner. Erik och Erik är verkligen figurerna i spelet som kämpar sig genom skugglandet mot den förtrollade trädgården med livet som insats. Den grå vardagen är borta och det är ett riktigt äventyr på det sätt som bara finns i barndomen med väsen och monster och magi.

Gränsen mellan dröm och verklighet blir suddig på ett poetiskt sätt.

Scenografin av Jan Lundberg och Lena Endre, med förvrängda rumnsliga proportioner likt de Polanski använder i Hyresgästen förstärker känslan.

Pojkarna kommer bara till samma stora grind gång på gång i spelet. Detta blir en metafor för deras vänskaps gränser. De är begränsade av sina olika bakgrunder och familjers värderingar. Deras vänskap visar sig till slut så svag att den kan bytas ut efter två veckors semesteruppehåll.

Hela pjäsen ger mig ett visst vemod men även en lycka, för dess inledande replik är det som stannar kvar:
‘Det sorgliga är att bardomen slutar. Det sorgliga är att barndomen aldrig slutar.’
Det ger en viss tröst.

Albin Axén

Skådespelare
Christoffer Svensson

Dramatisering
Gunnar Eriksson

Regi
Lena Endre

Scenografi
Jan Lundberg, Lena Endre

Kostym
Mikael Mohlin

Ljus
Emma Weil

Foto
Roger Stenberg

Detta inlägg postades i Albin Axén, Dramaten, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *