Gammal rasism tvättas bort i modern balett

”Såå, vem tror du att hon väljer, säger kvinnan i garderobskön efter föreställningen av ”Raymonda” på Kungliga operan.

”Den nya (Solisten)”, säger jag och mitt sällskap lägger till att han inte tror att hon väljer någon av dem, att hon väljer sig själv. Jag nickar eftersom det är ett troligt scenario och något vi inte hunnit prata om än så vi fortsätter på tråden även om jag håller fast vid min teori. Något svar från damen får vi inte, snarare verkar hon tänka på svaren hon fick när hon går vidare.

Om hon (Premiärdansösen) väljer sin kille sedan 15 år

Raymonda (Nadja Sellrup)

Fotograf: Hans Nilsson. På bilden: Nadja Sellrup som Raymonda i Pontus Lidbergs nyuppsättning av det klassiska verket. 2014.

(Premiärdansaren) eller Solisten får vi inte veta i denna nytolkning av Marius Petipas ursprungliga koreografi från 1898. Och inte är det särskilt intressant heller. Om grundverket är en rasistisk historia där de som ”slåss” om Raymonda är hennes kille, vit kristen medelklass som hotas av den nya killen (mörk och muslim) så är denna nytolkning av historien lättare att smälta. Eller som koreografen själv säger i en intervju i SvD (22 november 2014): ”Ja, historien är inte bara tunn, den är inte klok” och det kan jag skriva under på. Grunden som nybygget sker på är skev. Men det är också kul att ta del av en metaföreställning. Vi i publiken ser på föreställningen Raymonda som visar en balettkår som repar inför en föreställning och sedan visar upp den. Det gestaltas bland annat genom att vi i publiken genom en kameraåkning hamnar ”bakom scen” och får se dansarna ta emot applåder och hur alla kramar varandra när ridån går ned.

Allt tar som sagt plats i kulisserna och på Kungliga operans egen scen och Premiärdansösen Nadja Sellrup har fått färga av sig på sin karaktär. Det är modern tid och danskåren i träningssalen lyssnar på musik ur sina telefoner när de stretchar vid stången. Men en mer lättsmält historia är inte per definition bra. Hela första akten (det har blivit två mot ursprungets tidigare tre) är riktigt slö och otillfredsställande. När dansare ska agera och berätta en historia utan att dansa blir det sällan bra.

Men just med tanke på att det inte skapas särskilt mycket klassiska baletter i dag (som jag nämnt här) är Raymonda en skön avvikelse. Här har den smarta balettchefen Johannes Öhman (som jag för övrigt saknar på scenen sedan han slutade vid Kungliga baletten 2007 för att bli chef) givit koreografen Pontus Lidberg uppdraget, och tillsammans med scenografen och kostymören Patrick Kinmonth konceptar de ihop en helt okej historia. Originalmusiken av Aleksandr Glazunovs är i urval och ett bra sådant.

Andra akten är tacksam att framföra eftersom själva föreställningen som balettensemblen tränat för i första akten ska visas och innehåller fantastiska delar. Exempelvis Grand Pas Classique-delen (tio minuter) är väldigt vacker och intressant. Här finns en variant som Paris Opera Ballet Theater framför 2008.

Tillbaka till Kungliga balettens föreställning vill jag lyfta fram dansaren Emlily Slawski som bland annat framför sitt solo med en självklarhet som jag sällan ser någon i ensemblen göra. I olika biroller under föreställningen sticker hon också ut på ett bra sätt.

Den 17 december avtackades även dansaren Cecilia Canemyr (Balettmästaren) som går i pension med en bamsekram av Johannes Öhman på scen vilket var jättefint att se.

Se klipp från föreställningen, bakom kulisserna och hur du gör en tutu här Kungliga operan Raymonda.

Kungliga baletten i Raymonda 2014

Eder Anita Emthén (läs mer om mig på anitaemthen.com)

Detta inlägg postades i Anita Emthén Norrblom, Dans och taggades , , , , , , , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *