Chicago – lite queer underhållning

Pirrande underhållning är inte att förakta. Att som en vanlig blek medelklassarbetare titta på viga uppklädda dansare som sjungandes skjuter sina älskare, trampar på sina beundrare och beter sig allmänt vidrigt på alla sätt kan ju vara underhållande. Att se människor göra det som man själv inte skulle våga eller vilja göra kan vara befriande.

Chicago handlar om några hänsynslösa människor i 20-talets gangsterchicago. En charmigt osympatisk dansös skjuter sin älskare och ber äkta mannen Amos Hart toffligt och skickligt spelad spelad av Fredrik Lycke ta på sig skulden vilket han gör tills han förstår att det var hennes älskare. Då hamnar hon i fängelse där hennes enda hopp ligger hos den underbart slemmige brottsadvokaten Billy Flynn spelad av Dan Ekborg.


Alla har en relation till Gangstrarnas Chicago på 20-talet genom alla amerikanska filmer från Scarface(originalet) till
De Omutbara. Att se onda människor triumfera över de snälla kan vara uppfriskande på ett Nietzscheanskt sätt i lagom doser. Dock slutar ju alla filmen med att de onda förlorar, så icke lika tydligt med musikalen Chicago.

Det originella med just Chicago-musikalen är att den utgår från en kvinnlig gangsters perspektiv. Hon är inte bara gangster utan även vaudeville-stjärne-aspirant. Hon upptäcker snabbt att det inte är så stor skillnad mellan att charma och förtrolla en juru, en journalistkår eller en vaudeville-publik. Allt som krävs är en bra historia, ett offer, våld, sex och spänning.

Själva showen jag ser är en skicklig adaption av originalet utan mycket nytt tillfört, mer än kanske lite mer queer vinkel på männen och kvinnorna. Lite mer feministisk vinkel där männen får vara fjolliga och kvinnornas butchiga. Vilket är extra underhållande och känns som en uppdatering.

De stjärnor som utmärker sig som extra underhållande och trovärdiga är helt klart Dan Ekborg och Sharon Dyall. Det är kul att ha följt en artist om Dyall från att jag såg henne för första gången i en fantomenmusikal på 80-talet med Peter Dalle till idag och se hur hon har varit så proffsig hela resan.


Lisa Nilsson sjunger ju bra och har ett starkt uttryck, men känns inte riktigt som en fullfjädrad skådespelare med den där trashiga pondusen hennes roll Roxy kräver, men det gör ingenting för hennes övriga talanger kompenserar.

Scenografin, kostymen och orkestern lämnar inget övrigt att önska, det är extra allt. Regin av Roine Söderlundh är rapp och effektiv, men inte särskilt fördjupande.

Om du vill bli dekadent underhållen en helkväll, men vill slippa moraliska budskap eller originella konstnärliga experiment just den kvällen, tveka inte att se Chicago på Stadsteatern efter ett glas bubbel.

Albin Axén

På och bakom scenen:

Roxie Hart Lisa Nilsson
Velma Kelly Sharon Dyall
Velma Kelly 30/11 Linda Olsson
Billy Flynn Dan Ekborg
Amos Hart Fredrik Lycke
Mama Morton Kajsa Reingardt
Mary Sunshine C. Killik
Fred Casely David Inghamn
Liz Tove Edfeldt
Annie Elin J. Kortesalmi
June Lisette Pagler
Hunyak Elisabet Carlsson
Mona Linda Olsson
Dra-åt-helvete-Kitty Nina Pressing
Dra-åt-helvete-Kitty Hannah Ohlsson
Kommissarie Fogarty, fl roller Niklas Hjulström
Harry m fl roller Andreas Vilsmyr
Harrison m fl roller James Lund
Jury m fl roller Patrik Riber
Notarie m fl roller Zain Odelstål
Biträde m fl roller Denny Lekström
Dansare m fl roller Anna Ståhl
Dansare m fl roller Hannah Ohlsson
Dansare m fl roller Anne Marit Tynes
Dansare m fl roller Hanna Carlbrand

Musiker Maria Kvist
Musiker Lina Lövstrand
Musiker Ingalill Högman
Musiker Peter Fredman
Musiker Mimmi Hammar
Musiker Christine Carlsson
Musiker Patrik Skogh
Musiker Elin Andersson
Musiker Malin-My Wall
Musiker Anna Lund
Musiker Barbro Lindkvist
Musiker Felisia Westberg
PRODUKTION

Manus Fred Ebb, Bob Fosse
Musik John Kander
Sångtexter Fred Ebb
Översättning Calle Norlén
Baserad på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins
Regi och koreografi Roine Söderlundh
Scenografi Viktor Brattström
Kostym Lars Wallin
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Kapellmästare Maria Kvist
Ljus Palle Palmé
Ljud Oskar Johansson
Mask Katrin Wahlberg

Detta inlägg postades i Albin Axén, Musikal, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *