Samtidsobservation, Ungefär lika med på Dramatens lilla scen

Just nu genomgår Sverige ett politiskt kaos som av vissa skylls på invandrarna som syndabockar, just då behövs teater som tar upp och nyanserar perspektivet för just andra generationens invandrare och några problem som är extra tydliga för dem. Men som samtidigt är allas lika samma problem. Ungefär lika med.

Ungefär lika med, att försöka jämföra det förväntade plus-resultatet av en upplevelse med dess pris.
Bryan Ferry beskriver i DN’s söndagsintervu hur han trots alla framgånga ständigt minns hur det är att vara hungrig och fattig och att detta ger honom en drivkraft, en aptit efter nytt skapande, ny framgång. Han menar att det är vanligt bland framgångsrika musiker att komma från enkla arbetarklassförhållanden.

Pjäsen ungefär lika med är skriven av Jonas Hassen Khemiri som själv gått på Handelshögskolan men sedan blivit framgångsrik som författare finner i denna pjäs en spänning mellan att ha tuffa utgångsvillkor och att vilja lyckas i livet. Vad nu att lyckas i livet innebär? Detta är pjäsens själva huvudfråga, skall vi definiera framgång som en materiell skala mätbar i pengar eller skall vi se det som att vinna en kamp mot materialismens kanske cyniska definition av lycka?

Å ena sidan ställs det ekonomiska tänkandet som vi för enkelhetens skull kan kalla just materialismen. Värden skall vara mätbara, lyckan är materiell, baserad på hur fin barnvagn barnen har eller hur dyr mat vi kan köpa. Enligt denna syn skall var och en ta sig fram med egna vassa armbågar och inte stanna upp och ge surt förvärvade pengar till hemlösa.
Enligt det andra synsättet vi kan kalla det idealistiska så handlar livet om att ha vackra idéer om framtiden som vi förverkligar, kanske bli självförsörjande ekologisk småjordbrukare på ett torp, oberoende av all lyx.
Vilken sida segrar?

Pjäsens ensemble gör ett fint jobb i att gestalta olika öden i dagens hårda segregerade Stockholm. tre av de fyra människorna är andra generationens invandrare som inte bara kämpar med de hårda villkoren utan även mot fördomar och rasism. En av dem, Peter samlat spelad av Christopher Wagelin, han som ej har uppenbar invandrarbakgrund, är å andra sidan hemlös och tigger pengar för att ta sig till sin skadade syster. I alla fall är det vad han säger, för tiggare brukar bara luras, eller? Detta får ett klargörande allt eftersom.

Pjäsen är full av både humor och tragedi och satir. Publiken tilltalas direkt av slagfärdig säljartyp starkt spelad av Pablo Laiva Wenger och vi får just den brännande frågan, ”har du någonsin varit riktigt fattig?”. Fattig så man skäms för konserverna man handlar på mataffären?

Ingen vågar eller vill eller har anledning att räcka upp handen. Ändå är vi många som någon gång under studietiden till exempel varit riktigt fattiga. Men riktigt på gränsen till undergång? Utan någon garanti någonstans? Kanske inte så många som går på Dramatens lilla scen en tisdagskväll där biljetterna kostar 290 kr? Som köper ett glas vin i pausen för ca 80-90 kr?

Ungefär lika med väcker dessa sunda tankar i vår så redan materiella värld. Gestalterna på scen är de flesta av dem fattiga och under press och småbarnspappan Mani fint spelad av Hamad Khemiri vars familjeliv knakar och arbetslösheten hotar trots examen, ställer frågan till oss om varför vi omhuldar den romantiska fattigdomen som får oss att känna oss lagom givmilda och goda. Men ingen av oss i publiken vill ha fattigdomen i vardagsrummet eller på vår altan på landstället.

Visst detta stämmer, men risken finns även med denna pjäs att den inte i slutet ger oss mer än en mer eller mindre lagom jobbig dos fattigdom vi kan glömma när ridån går ned.

Ingen starkt alternativ målas upp till materialismen. Även idealisten, pappans fru Martina övertygande spelad av Marall Nasiri visar sig vara naiv och alltid skyddad av rika överklassföräldrar, även hon släpper ändå idealismen och börjar nalla allt mer från jobbkassan för att bli materiellt lycklig.

Pjäsen ger inget alternativ, vi kan välja mellan att vara självmedvetna insiktsfulla materialister eller förljugna tillgjorda låtsasidealister. Världen är hård och marknaden styr allt. Punkt. Eller?

Scenografin påminner om det tidlösa kalla barockrummet i slutet av Stanley Kubricks film 2001 och fungerar mycket bra.

Ungefär lika med är sevärd och tankeväckande, språket är exakt och som förväntat av författaren, känns ofta på pricken i vår tid. Men jag anser ändå att den skulle vinna på att ge fler nyanser av guldet och att trimma bort lite av det sentimentala.

Albin Axén

Thérèse Brunnander

Silvana/Freja

Ardalan Esmaili

Casparus van Houten/ Ivan/ Pausprataren

Hamadi Khemiri

Mani

Bianca Kronlöf

Martina 2/ Laura Lorenzo

Marall Nasiri

Martina

Christopher Wagelin

Peter

Pablo Leiva Wenger

Andrej

Regi

Farnaz Arbabi

Scenografi

Jenny Kronberg

Kostym

Lena Lindgren

Ljus

Markus Granqvist

Musik

Anna Haglund

Peruk och mask

Thea Holmberg Kristensen

Fotograf

Roger Stenberg

Detta inlägg postades i Albin Axén, Dramaten, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *