Vilse i ragun

Låt mig berätta en historia: En gång fick jag en siciliansk kaninstuvning, med rödvin, kanel, apelsinskal och annat. När jag åt den var smakerna så främmande, så långt ifrån mina referensramar att jag inte kunde säga om den var god eller inte. Jag hade ingen relation till maten i min mun, för mig var den bara främmande. Jag var i all sanning, lika vilse i ragun som en blind person med solglasögon i en snöstorm.

Jag har faktiskt inte upplevt den känslan sedan den kaninen för 15 år sedan, men i oktober 2014 dök den upp, nämligen när jag såg ”Before I Change My Mind av Helena Franzén på Dansens hus i Stockholm.

Before I Change My Mind Urpremiär Dansens Hus Stockholm 22 oktober 2014 Koreograf: Helena Franzén Dansare: Katarina Eriksson, Daniela Bendini, Åsa Lundvik Gustavson, Annika Hyvärinen Musik: Jukka Rintamäki Livemusik: Anton Svanberg (tuba) Video/projektioner: Håkan Jelk Foto: Håkan Jelk

Before I Change My Mind Urpremiär Dansens Hus Stockholm 22 oktober 2014 Koreograf: Helena Franzén Dansare: Katarina Eriksson, Daniela Bendini, Åsa Lundvik Gustavson, Annika Hyvärinen Musik: Jukka Rintamäki Livemusik: Anton Svanberg (tuba) Video/projektioner: Håkan Jelk Foto: Håkan Jelk

Var den bra? Vet inte… Tyckte jag om den? Vet inte… Förstod jag den inte? Jag vet faktiskt inte, den var helt enkelt utanför mina tolkningsramar för dans. Nu bör ni veta att jag inte gått på mycket dans i mitt liv, jag tycker mycket om det, men är något av en nybörjare, och här blev det för mycket. Det är som om jag efter tre dagar studier i franska skulle läsa Bourdieu på originalspråket: svårgenomträngligt så det heter duga.

Dansarna är uttrycksfulla och kompakta i sitt yttryck och är jättebra på att springa baklänges. Fort! Utan att krocka! De andas. Väldigt mycket. Men de rör inte varandra och verkar vända ryggen till oss också, isolerade från oss, den fjärde väggen är uppe. Och det händer väldigt litet. Jag nickar till ett par gånger under föreställningen och vaknar upp med ett skamryck, dålig kulturkonsument! Däremot kan jag inte tolka, eller uppleva, eller känna, det är för långt ifrån något som jag kan förhålla – eller inte förhålla – mig till. Men är det inte bra att det är så? Nej, det är faktiskt vare sig bra eller dåligt, bara främmande.

Niclas Reimertz, frilans

Detta inlägg postades i Dans och taggades , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *