Mås eller örn? Måsen av Tjechov på Dramaten

En mås kan symbolisera frihet, men inte den mest vackra friheten. Inte den ståtliga friheten, likt en örn eller en svan.

Måsen stannar vid sin havskant och skriker sig hes. Men den är ändå fri, en lycklig varelse.
Anton Tjechov ger oss en bild av spänningarna i den borgerliga skyddsmuren, i slutet av 1800-talet, i en brytpunkt för en nya modern tid med nya klasser. En mur bara en fågel kan flyga över. En mur som både skyddar rikedomarna och makten men även stänger in och stänger ut det fria.

Pjäsen utspelar sig på ett lantgods i den övre medelklassen bland kända skådespelare, författare och konstnärer, men framgång till vilket pris och med vilket värde?
Massans dyrkan ställs mot närheten med närstående. Vad är viktigt för att vara lycklig, kanske även fri?

Sonen Konstantin lysande spelad av Christoffer Svensson är en av måsarna, uppvuxen i skuggan av en känd och ångestfyllt olycklig mor som kompenserar olyckan med massans bekräftelse och att trycka ned andra människor i sin närhet. Primadonnan. Sonen är kanske Nietzsches geniale spirande övermänniska som kan skapa ny konst för en ny tid bortom borgerlighetens populism saknar förmågan att acceptera det tragiska med sitt liv och går med undergång. Men han har murats in för djupt i borgerlighetens skyddsmur och lyckas inte flyga ut.

Måsen, foto Fotograf Sören Vilks

Måsen, foto Fotograf Sören Vilks

Den andra måsen, Nina Michaljovna, den unga kvinnan han älskar som kommer från enklare ursprung på landet lyckas bättre, men det är här pjäsen visar sin enda svaghet.
Nina, lite vagt gestaltad av regin, tappert spelad av Emma Mehonic, tycks i helheten drivas mot att tvingas bli mer av en hänsynslös örn än en mås. Dock spelar hon brilliant i scenen där Konstantin i början av pjäsen iscensätter sin egen pjäs i pjäsen, en visionär drömsekvens om framtidens.

Detta dilemma som jag upplever att pjäsen handlar om är också etikens största dilemma, att få samman det egna behovet av frihet och lycka med andras behov av frihet och lycka. Ofta tvingas de mest godhjärtade människor att offra andra i sin egen strävan, det är mänskligt men tragiskt.

Det är detta som sker i pjäsens handling men inte i karaktärerna på samma sätt, vilket blir en brist. Speciellt Nina avbildas väl snällt. Det hade varit mer intressant om hon tydligare väl var mås men på väg att bli en örn som alla andra. En mer komplex örn, del av etablissemanget snarare än en symbol på den sanna lyckan och friheten bortom beroendet av andras bekräftelse. Men denna mås-tolkning av Nina är självklart mer uppiggande för publiken.

Men visst hon är kvinna, hade samma etiska krav ställts på en man? Kanske inte. Dock är hon främst människa, innan könet och alla identifiera sig med hennes grymhet. Nina slits mellan att bli en hel egen människa som gör vad hon älskar, att spela teater, eller att bli hård och hänsynslös som Konstantins mor, primadonnan Arkadina, lustfyllt och grymt spelad av Stina Ekblad. Vi alla människor tvingas välja i detta dilemma i olika etiska problem, vi alla har valt både det goda och det mindre goda. Att visa hänsyn till de som älskar oss eller att krossa dem med lögner, ärlighet eller flykt. Nietzsche kanske hade ansett det väl slentrianmässigt asketiskt att den som försöker vara för visionär måste offras och dö, likt en jesusgestalt, för alla andras synder?

Hur skulle Tjechov ha skrivit måsen idag?

En del av denna ensemble spelade för ett år sedan i Noréns Som löven i Vallombrosa, en mer nutida pjäs delvis baserad på Måsen. Det finns flera paralleller och det är givande att se båda pjäserna och fundera över kopplingar. Kanske det är Tjechovs måsen skriven i vår tid? Då blir en av rollerna så klart en psykotisk kvinna och allt vad det innebär. I denna uppsättning av Måsen har regissören Vibeke Bjelke fört in lite Oidipus komplex på en extra nivå i scenen där sonen Konstantin försöker krypa tillbaka in i mammans sköte, det upplever jag som väl övertydligt. Humorn i pjäsen är i övrigt väldigt väl blandad med det tragiska, eftersom jag blandar rysningar av obehag med höga skratt, fast jag knappt förstår vad jag tycker är roligt.

Jag rekommenderar alla som vill förstå modern teater att se Måsen både en och flera gånger och själv ta ställning till Ninas agerande och gestaltning.

Som avslutande tankar kan jag tycka att det är onödigt att blanda moderna och tidstypiska kläder i pjäsen, som Marie í Dali och Steffen Aarfing gjort, det skapar onödig ditraktion, speciellt som kläderna i första akten som utspelas i tidstypisk stil på godset är så väl genomfört.

Albin Axén

MEDVERKANDE

Stina Ekblad
Arkadina

Svensson Christoffer
Konstantin

Klinga Hans
Sorin

Emma Mehonic
Nina

Mattsson Per
Sjamrajev

Millberg Eva
Polina

Hemse Rebecka
Masja

Meidal Hannes
Trigorin

Granath Björn
Dorn

Svensson Per
Medvedenko

Carlsson Bengt CW
Jakov

Översättning
Lars Norén, Björn Melander

Regi
Vibeke Bjelke

Scenografi och kostym
Marie í Dali och Steffen Aarfing

Ljus
Ulrik Gad

Peruk och mask
Mimmi Lindell, Lena Bouic Wrange

Detta inlägg postades i Albin Axén, Teater och taggades . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *