Den moderna Don Giovanni

Operans ”Don Giovanni” utspelas i modern miljö även om antalet referenser är rätt få: ett gäng sunkiga toaletter, pistol istället för värja eller kniv, och en handkamera som även ger publiken möjlighet att se Don Giovanni med flera i närbild.
Don Giovanni av Mozart på Operan 2014

Don Giovanni av Mozart på Operan 2014

Scenografin (Ole Anders Tandberg) är väl avvägd och de nutida referenserna kommer in på ett naturligt sätt utan att de känns malplacerade eller krystade. Om jag fick plocka bort någonting skulle det i så fall vara den handkamera som Leporello dokumenterar olika scener med. Orsaken är att bilden kommer ungefär en halv sekund efter sången. Dessutom tar den röriga projiceringen av bilden väldigt stor plats vilket tyvärr stjäl uppmärksamhet från dramat och musiken. Det är dock i sammanhanget en liten och den enda plumpen i protokollet, för Operans uppsättning av Don Giovanni är fantastiskt välspelad och välljudande. Hela ensemblen levererar en väldigt hög och framförallt jämn prestation. De ser också ut att ha väldigt kul vilket bland annat märks i de ofta dansanta scenerierna samt på de orkestermedlemmar som då och då får agera husband på scenen.
Som sagt, alla skiner klart i föreställningen av Mozart men om jag ska nämna några särskilt är det Ola Eliassons tolkning av huvudrollen. Han känns som gjuten för rollen och har ett väldigt övertygande skådespeleri i kombination med stor sång. Alla som spelar Don Giovanni bör ta efter Ola Eliasson och ackompanjera sig själva till ”Deh vieni alla finestra”.
Damernas roller är väl utmejslade där både Zerlina (Vivianne Holmberg) och Donna Elivira (Elin Rombo) gör underhållande och stora musikaliska prestationer. Zerlina som något våpig och lättförförd brudmö och Donna Elivira som töntig och konstant olycklig kontorstant. Donna Annas (Inger Dam Jensen) roll är också välspelad men det känns som om regissörens och kostymörens (Maria Geber) kreativitet flödat lite friare när det gäller Donna Elvira och Zerlina.
Även herrarna gör mycket bra ifrån sig där Leporellos (Johan Edholm) ”katalogaria”, Don Ottavios (Klas Hedlund) ”Dalla sua pace” och Kommendörens (Lennart Forsén) insats är särskilt minnesvärda.
På ett sätt är det en nackdel att Mozarts musik är så pass bra som den är. Det blir lätt att musiken tar över och att man tänker mindre på vad som faktiskt utspelar sig. Handlingen är kanske inte lika intrikat som i t.ex. ”Figaros bröllop” men den kan ändå bjuda in till djupanalys av Don Giovanni’s motiv och drivkrafter. Den analysen får jag nog göra en annan gång (kanske när det sjungs på svenska!) för i den här föreställningen var det framförallt sången och musiken som dominerade.
Detta inlägg postades i Opera, Thomas Lundqvist. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *