En ovanlig kvinna – Nico – Sphinx of Ice

Nico – Sphinx of Ice
har nyss satts upp på Dramatens Målarsal, Slynglar har sett den.

Mörker. Smuts. Smärta. Ångest. Skönhet. Poesi. Motsägelser. Så kanske mitt intryck av denna videoperformance i teaterform kan beskrivas. Jag får associationer från olika håll, den ödesmättade slutet-stämningen i destruktivt-makt-sex-filmen Sista tangon i Paris med Marlon Brando och Maria Schnieder, krigsfilmen Apocalypse Now och pjäsen Jag vill inte dö jag vill bara inte leva av Ann Heberlein, med Kinnaman på Dramaten.

Det är svart smuts i en iskall lägenhet i Paris med Jim Morrisson, iskall eld och element av musik och traumatiska minnen.
Jag leker med tanken på att Nico skulle vara en man och blivit våldtagen som femtonåring av en amerikansk soldat i ett trasigt efterkrigs-Tyskland med en död f d SS-soldat som far. Uppvuxen som fotomodell och skådespelare, sedan sångare. Så klart med droger och heroin i bilden. Rockstjärnemyten och rockstjärnelivet, med en hemlig son med en av världens då största skådespelare, Alain Delon.

Om Nico hade varit man hade jag kanske berörts riktigt lika illa av att Nico gav sin son hans första sil som tonåring för att få ha lugn och ro. Rockstjärnor gör som de gör. Om Nico hade varit man kanske det smutsiga livet med droger och de halvbra musikaliska insatserna hade skymts av de få riktigt bra prestationerna? Men Nico är inte man, utan kvinna, vilket hon i pjäsen säger sig inte kunna acceptera. Jag kan förstå det, Nico rör sig långt utanför gränserna för hur de flesta anser att en kvinna får röra sig. Men kanske är behållningen i denna pjäs just att mina egna invanda idéer om hur en kvinna skall vara får en omgång. Jag tvingas se en ren smärta och ett slags krig mot allt och alla, även henne själv. Det märkliga är att det ur detta krig kommer en del bra musik som har inspirerat många artister till att skapa mörk rock och pop.

Det är väl den invändning jag kan ha, att det är lite för lite fokus på det normala och framgångsrika med Nico, att hon faktiskt skapade ett antal egna låtar och att hon uppenbart lyckades överleva och till slut lämna drogerna precis innan hon dog. Det är en aning mycket fokus på Männen runt Nico, speciellt Jim Morrison.

Men Fanny Risberg lyckas bra med en svår utmaning och videokonsten av Mikael Varhelyi manar fram obehag men även tröst i mörkret. Om denna performance sätts upp igen, se den absolut.

Recension: Albin Axén

Regi/koncept
Nadja Weiss

På scen
Fanny Risberg

Översättning
Magnus Lindman

Scenografi
Mikael Varhelyi

Videokonstnär
Emil Klang

Ljud/Musik
Philippe Boix-Vives

Ljus
Olof Lindvall

Mask
Lena Bouic-Wrange

Barnstatist
Nils Grönberg

Fotograf Roger Stenberg

Detta inlägg postades i Albin Axén, Musik, Teater och taggades . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *