Kenneth Kvarnström dansar igen – Sydafrikansk Svansjön roar – Bill på Operan överraskande jämn – Kraftwerk paralyserar på Moderna

Nu har dansverk efter dansverk sugits upp och in och farit runt för analys. Hög tid att pytsa ut det. Här kommer mina senaste upplevelser i dans.

Sofa(r) och Youyouyou på Kulturhuset

Från föreställningen Sofa(r) med Kenneth Kvarnström.

Vid publiksamtalet som följer efter båda föreställningarna, ett där danschefen tillika koreografen Kenneth Kvarnström talar och ett fåtal i publiken vågar fråga, säger han att vi sett del två och tre av en trilogi men att han aldrig ämnat skapa verken som trilogi. Det bara blev benämnt så eftersom samtliga har döden som gemensam beröringspunkt. ”Och jaha, då kan vi ju kalla det trilogi.” Han är rolig i sin ärlighet.

Så. Har vi inte sett första delen (den innan Sofa(r) är det verkligen inga problem. Jag som letat i mitt minne efter om jag sett den första delen (Come back to me) pustar ut. Tabula rasa och jag är beredd.

Sofa(r) är en helt lysande föreställning om döden i form av dans men också intressant för att den ger en inblick i hur det kan se ut när en föreställning skapas. Publiken får ta del av Kenneth och lutisten Jonas Nordbergs samtal, tankar, rörelser och musik i frågan. Det är i helhet en vacker och underhållande (som i rolig) föreställning med vissa partier vackrare än andra. Att skratta åt döden och hur vi hanterar vetskapen om den går utöver befriande. Det känns nödvändigt.

Kenneth dissar sig själv som dansare vid ett flertal tillfällen men dansar ändå eftersom ”det inte fanns några lediga dansare” när verket stod inför sitt skapande. Han är inte dålig. Alls. Han är äldre. Punkt. Min hemliga förälskelse i honom kvarstår härmed.

—–
Youyouyou beskrivs med följande ord
Youyouyou av Kenneth Kvarnström
”I stormens epicentrum, ligger livet stilla.
I den högsta volymen, spränger sig tystnaden fram.”
Nu har koreograf Kenneth Kvarnström hittat dansare och låter dem ta plats. Själv finns han i kulisserna. Det vi upplever ska inte nödvändigtvis gå att beskriva i ord, det är det stora och det lilla i vår ”ordlösa kommunikation” som står i centrum. Kroppens språk nu förmedlat genom dans. Och dansarna har lagt otaliga timmar på att finslipa på det de vill säga, det sker i flera led och på den moderna dansens vis. Kostymbyten och musikflöde fungerar bra och allt känns väl sammansatt.
Jag väljer att fokusera på en dansare jag mött, både på scen och i träningslokal vid ett flertal tillfällen: Robert Malmborg. Senast jag såg honom var i ”Swanlake/Reloaded” där han spelar en lysande prins. Men nu känns han som den minst lysande i den sexhövdade ensemblen. Så mitt fokus förflyttas till Misa Lommi som hela tiden kommer in och ”stör” och tar över i lyskraft. Hon är stark på många plan.
Det mest minnesvärda i föreställningen är när gruppen dansar insvepta från topp till tå i något spindelmanna-liknande mönstrat. Att vi inte ser ansikten är bra och att gruppen rör sig likt en amöba får oss att aldrig tappa deras rörelser. Det kan faktiskt emellanåt kännas som att man även hör deras rörelser, att det de gör med kroppen får oss att aktivera fler sinnen än vi anat.
—–
Swanlake igen och igen
Swanlake på Dansens hus

Hur många uppsättningar och tolkningar av Svansjön ska en tåla? En till visar det sig ganska snart när sydafrikanska Dada Masilo ger sin version av sagan. Själv i huvudrollen som Odette, den vita svanen, är hon rent ut sagt ett utropstecken bland sina redan fantastiska dansare.
Nu har storyn förflyttats till hennes hemland med dess problematik av aids och tabut kring homosexualitet. Hennes prins är egentligen inte giftassugen alls och faller för en man (Odile) men drivs till giftermål av traditionella skäl. De två männens pas de deux är det vackraste jag sett på Dansens hus scen på länge. Resten av historien är rolig och rörande på en och samma gång. Musiken är upphottad med sydafrikanska inslag som gör den personlig.
Att det inleds med ett publikfrieri de första tio minutrarna, då vi får en lärarledd genomgång av hur den klassiska berättelsen ska tolkas, är helt ok. Det köper vi alla, tror jag. Skratten i salen ekar och sätter oss i sinnesstämning för vad som komma skall.
Det är med öppna armar vi tar emot dessa tolv hårt arbetande dansare som berikar oss med en klassisk historia som kryddats med några av de viktigaste politiska frågorna i vår tid – hbtq.
—-
Nedslag: Dansmaskiner på Moderna
Utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk” presenterar hur modernisterna i över hundra år fascinerats av människans förhållande till maskinen.
Själv fastnar jag vid ingången och träder med tredimensionella glasögon in i en värld av gröna siffror (1-10), robotar och avskalade, fiktiva miljöer. Allt blir helt omöjligt att värja sig mot. Det är med viss skräck som jag sitter kvar i det monotona och oerhört maskinella musikflödet. Den värld och de varelser Kraftwerk presenterar för mig är inte något jag egentligen vill befinna mig i och ändå är det väl just där vi är. Just där vi befinner oss då mycket i vårt samhälle går på någon form av dopad löpande band-princip.
Ryser när jag lämnar utställningen. Kanske mest för att jag inte kan fly.
—-
Operans moderna trippel
…är en mycket fin upplevelse. ”Artifact suite” av William Forsythe inleder men talar förvånansvärt lite till våra känslor. Och även om det är hans signum och namnet  ger oss tydliga signaler om vad som komma skall är det för mycket perfekta linjer, avbrott med en kuliss som likt en giljotin åker upp och ned för att markera avbrotten och för stor avsaknad av kontakt. Med någon eller något. Hallå? Hela kungliga baletten blir bara en samling av duktig dans till klassisk musik.
ArtifactSuite av William Forsythe
Så kommer ”The other you” av Crystal Pite och bara dominerar genom att vara totala motsatsen till inledningen. Det är två dansare på scen som är i fysisk kontakt med varandra i stort sett hela tiden – därmed med oss i publiken. Även om Pite är inspirerad av Forsythe så arbetar den kanadensiska koreografen med känslor på ett helt annat plan. De två dansarna är en och samma och representanter för det kluvna vi har inom oss. Så här uttrycker Pite det själv i programbladet:
”Det döljer sig en tragedi i varje kluven människas längtan efter helhet. Och kluvna kan vi alla känna oss ibland. Kluvenheten mellan intellekt och känslor, mellan det organiserade och vilda.”
Hon får fram så mycket mer än det. Dansarna arbetar oss igenom 20 minuter av en exempelvis ”en man i dialog med sin egen skugga” och även om det må låta simpelt är det galet fint. Allt detta sker till välbekant musik i form av Beethovens Månskenssonaten för att guidningen ska bli så enkel som möjligt. Jag gillar verkligen Pites känsla för sin publik.
När Sharon Eyals ”Bill” startar höjs tempot och temperaturen ytterligare. Här är beaten driven och dansarna iklädda kroppsstrumpor som lurar oss att tänka ”naket”. Dansen kallas gaga och är inte Lady Gagas utan ett danssätt som Ohad Naharin utvecklat, där det gäller att hitta sin egen innersta rörelse, det inre groovet och följa det. Det är lika många uttryck på scenen som dansare och en sensuell känsla rätt igenom föreställningen.
Flera gånger hamnar jag i någon form av trance och ser zombies välla fram över scengolvet, likt ett tidigare verk av Eyal ”Corps de walk” med dansgruppen Charte blanche som var på besök på Dansens hus 2012. Ryckiga rörelser inger också ett robotaktigt intryck.
Hur det än må vara när det kommer till frånvaron av människan i Kraftwerks utställning (se tidigare i texten) så är transcendensen i ”Bill” en komplett förförelse. Jag blir inte det minsta rädd utan inser att jag dras till att gaga jag med. Och bli en av dem – let’s go zombiestyle.
– Torbjörn Eriksson@operan – du hade rätt, jag vill gaga!
Av: Anita Emthén
Detta inlägg postades i Anita Emthén Norrblom, Dans. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *