Ur Slynglars Fanzine #2 år 2005

Låt mig återuppliva gamla minnen och presentera dikten ”Glasväggar”, som behandlar det här med att ”ta plats”:

Så självklar sitter du där
beiga ben brett isär
inte en tanke på ditt
existensberättigande

Blicken fastnar vid ditt skrev
har ingen lust att stirra in
på en jävla beige bulle
som jäser

Men var ska man stirra
när du sitter där
och finns och tar plats
och inte ens är medveten om det

Tittar ner i mitt eget knä
Benen sammanpressade
Man kan ju kräkta in
på någon annans område!

Försöker slappna av
göra som du
ut med benen
fläka

Men det tar stopp
Glastaket tar idag skepnad av en vägg

/Elin

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Litteratur, Stefan Loå. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *