Rickard III på Dramaten, mening åt lidandet

Detta är en blodig historia av Shakespear som stannar i minnet ett antal dagar efteråt. Det som stannar är Jonas Karlssons diaboliska tolkning av en genuint obehaglig människa, men samtidigt en människa som tvingar mig som publik att ta ställning i olika etiska beslut.

En person som är säg puckelrygg(som Rickard III var enligt manus) och som tidigt och tydligt inför publiken deklarerar ”Jag valde att bli skurk”, skall vi betrakta denna person som en oförklarligt ond människa eller som en person som medvetet och logiskt valt olika hemska mord som logiska konsekvenser av ett beslut, att bli skurk?

Det mest intressant i pjäsen är dels Rickards agerande som denne skurk som charmar och underhåller publiken med sin illvilja och ormlika brillians samt hans kvinnliga offers reaktioner inför honom.

När till exempel en kvinna spelad av Rebecka Hemse vars far och f d man mördats eller en vars son mördats, spelad av Ingela Olsson väljer att gifta sig med honom kan det verka helt overkligt, men samtidigt begripligt eftersom han erbjuder en förklaring i efterhand till det ofattbart onda.

Om hon gifter sig med honom fanns det en mening med döden. Ur det onda kommer någonting gott och Rickard erbjuder offret en närhet till orsaken till hela lidandet, istället för att se det hela som så meningslöst som det egentligen är. Lidandet blir lite upphöjt och får en konsekvens, samtidigt passar det Rickard bra eftersom han då inte kan beskyllas för brottet, han gifte sig ju med offret som inte heller kommer smutskasta honom nu när han är hennes äkta man. Lite som Norrmalmstorgssyndromet, gisslan fattar tycke för sin kidnappare i en överlevnadsstrategi.

Bland skådespelarna i övrigt känns det lite synd att så få skådespelare skall spela så många roller det blir lite oklart vem som är vem efter ett tag.Scenografin av Rufus Didwiszus fungerar i all sig enkelhet, inspirerad av Jean

-Michel Basquiat som för tankarna till afriskanska stamkrigare och den ursprungliga arten av intrigerande med blodsspår.

Kostymen är tråkigt moderniserad alla skall ha nutida kostymer i ett försök att skapa paralleller till dags politik och affärsliv. Det kunde ha fungerat om inte alla hade svarta dressmanlikande uniformer, det ger inga tankar till maktens dynamiska korridorer eller Wall Street, snarare till likriktat klädda mellanchefer. Men jag kan förstå tanken också, den anonyme utbytbare hantlangaren…

Jonas Karlsson och Danilo Bejarano älskar tydligt att spela sina roller. Jonas Karlsson spelar i en ambivalent stil bortom naturen som både är maskulin och feminin på samma gång. Mitt teatersällskap tycker till och med synd om Rickard III i slutscenen, jag tvekar kanske att gå riktigt så långt dock.

Recension: Albin Axén

Regi
Jonas Karlsson

Björn Granath

Rebecka Hemse

Ingela Olsson

Gunilla Nyroos

Irene Lindh

Danilo Bejarano

Torkel Petersson

Christopher Wagelin

Reuben Sallmander

Översättning
Scenografi
Kostym
Ljus
Peruk & Mask
Foto: Roger Stenberg
Foto: Roger Stenberg

Stefan Larsson

Hertigen av Gloucester, kung Rickard III

Buckingham

Lady Anne

Drottning Elizabeth

Drottning Margaret

Hertiginnan av York

Lord Rivers, Mördare 1 m fl

Clarence, Hastings m fl

Lord Grey, Mördare 2 m fl

Brakenbury, Kung Edvard m fl

Lars Huldén

Rufus Didwiszus

Nina Sandström

Jenny André

EvaMaria Holm, Veronica Liljeblad

Detta inlägg postades i Albin Axén, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *