Nötknäpparen lotsar in den unga publiken på Operan

På årets första dag leker min femåring och jag i en julsmyckad foajé på Operan i väntan på att traditionsenligt ta del av Pär Isbergs uppsättning av ”Nötknäpparen”. Spänning råder. Miljön gnistrar. Barnen tindrar.

Det är så här enkelt Operan får in de unga i loopen. Att börja längta efter att gå på Operan. Medan jag själv inte hade möjligheten att ta del av utbudet som nationalscenen erbjuder (jag är uppvuxen 120 mil från huvudstaden i en by utanför Kiruna) har numera mina barn helt andra förutsättningar. Och självklart ger jag dem det. För att det andas magi och råder en spänning man inte kan få på annat sätt.

Pär Isbergs koreografi förför
Vi sjunker ned i de mjuka rödklädda sammetsfåtöljerna och ser hur Pär Isberg och Erik Näslund skickligt vävt ihop E.T.A. Hoffmans traditionella saga med Elsa Beskows ”Petter och Lottas jul”. Jag som i vuxen ålder lagt till Operan i mitt vokabulär njuter av att ge min son detta i barnaår.

På scenen får vi se det verk som sedan premiären 1995 många barn och vuxna sett flertalet gånger genom åren: ett särskilt julfirande som innehåller dröm, verklighet, kärlek, förtrollningar och självklart skrämmande moment och hot, i detta fall råttor med en kung i spetsen som hotar kidnappa hela julfirandet.

Min son somnar i famnen till en början, det är så mycket att ta in och det är så mörkt, varmt och behaglig stämning i den pampiga salen. När de föräldralösa barnen som tagits omhand av Tant Brun, Gredelin och Grön samt Farbror Blå hugger gran i skogen med Kolaren och den svarta pudeln, när damerna bakar i köket i julförberedelser, sveper in i den pyntade och salen där julen ska firas, när de tar emot besök och när de tre tanterna går i sömnen. Han vaknar dock lagom till att smällkarameller, polkagrisar och tomtebloss dansar och kommenterar glatt det han ser. ”Kan det vara såhär?” undrar han medan han försöker möta min blick i mörkret. Jag undrar likafullt och låter mig förföras.

Tjajkovskijs musik är välbekant
Tjajkovskijs musik är välbekant för de flesta. Den hör vi i alla möjliga sammanhang. Senast valde sonens far och jag valsen till vårt bröllop. Och om jag njuter stort av musiken och duetten mellan Kolaren och Husan (förtjusande) tycker han ju mest om Tomteblossens led-ljus-beklädda kostym.

Våra steg från Operan mot hemmet på Banérgatan den aftonen är mjuka och glada. Vi återkommer. I år igen.

För ett smakprov, glutt på denna. Det är inte så många månader kvar nu…

Och för er som vill ha lite mer kött på benen kring historien, hur man ”gör” på Operan: läs detta!

Duett mellan Kolaren och Husan

Duett mellan Kolaren och Husan

Detta inlägg postades i Anita Emthén Norrblom, Dans, Musik, Opera och taggades , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *