Den androgyna musiken

Ibland, från bakhjärnans teater, kommer glimtar, flashar, somliga välkomna, andra fullständigt oinbjudna (en del av båda slaget) av hur Livet Kunde Ha Varit. Det kunde ha varmare, mer inbjudande, mer av förvirring men också skönhet, som tonerna från Léonore Boulanger med trio — spelade nyligen på Larry’s Corner nära Skanstull. Léonore sjunger, visst gör hon det, västerländska, österländska toner förvirrande uppblandade, sirliga och stämningsfulla men hon spelar också ett antal instrument; handhållen trumma, basblockflöjt, gitarr och en… vet inte vad den heter och nu har jag tappat räkningen. Hon har ett par herrar med sig, en som sjunger och spelar gitarr – en som hanterar en förvirrande mängd slagverk, en liten xylofon och guvetvad. Poängen var att vi hade ett längre samtal efteråt om allt möjligt, sedan kramas jag och de varma människorna, killar som tjejer, och på det hela taget finns här en kontinental mänsklighet, en mjukhet som en inte märker på exempelvis… studenternas fina gamla råtthål i stan vid namn Carmen.

Innan hjärtligt avsked kom vi aldrig in på hur exempelvis ett svenskt jazzband brukar te sig. (Varför skulle vi det?) Det är gubbarna vid sina instrument. Det är hon-som-sjunger. Ett sådant band och det är tillfälligheter, men som alltiallo vid en jazzklubb i mörkaste Vällingby blev jag, mina ögon och öron så fruktansvärt trötta på alla uppsättningar av gubbar-och-en-dam. Tusen band av detta slag passerade. Hoppas jazzen ska få leva vidare, den är fin. Men nuförtiden blir jag själaglad så fort jag ser kvinnor som inte slutar spela instrument och övergår till att bara sjunga. Det är en såndär struktur, mina damer och herrar. Strukturer är ofta liksom surrealistiska…

Hur ska vi förstå? Tusentals kvinnor får på en gång idén att mja, de ska nog mest sjunga, får för sig att de fått idén själva och självständigt och samtidigt, helt plötsligt från Treriksröset till Smygehuk. Om alla på Drottninggatan under rusningstid började nysa kraftigt, helt spontant, då skulle en allt bli fundersam. Om alla på Medis böjer sig ned för att knyta skorna exakt samtidigt blir duvorna ganska förvirrade. Men att tusentals helt samtidigt i livet får för sig att sjunga bara och släppa piano, harpa och basfiol samtidigt med en skräll så är det helt normalt…

Vad är då Carmen? Jag gick dit för en vill-inte-gå-hem-än-öl och en hur-är-det-här-nuförtiden-öl. Hur var det här? Rökförbud. En kunde andas, men atmosfären var borta… Såg killar stöta på tjejer. Vice versa. Åtrå, misstänksamhet, berusning — mycket, men inte ett uns av värme, utan mer av två rivaliserande lag som möts. Inte det minsta androgynt.

Inte för att jag – efter kort visit – upplevt varma Léonores Frankrike som så fruktansvärt jämställt. Kanske upplevdes värmen på Larry’s så mycket starkare för att det var råkallfuktigt regn och råkallfuktiga människor utanför. Därmed lämnas läsaren utan någon som helst slutpunkt, det finns mycket att säga men det får för ögonblicket räcka med — kom in till musiken, kom in till den androgyna värmen. Låt oss alla spela tills det blir morgon och slutar regna.

Text Joakim Ceder — Bild Albin Axén

Detta inlägg postades i Albin Axén, Blomsteräng, Joakim Ceder, Musik och taggades , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *