Om avstånd, närhet och fejset.

– – – jag blir inte klok på fejset – fejjan, facebook, fb for short – och kanske inte heller Isabelle = den alltid läsvärda Isabelle Ståhl, gammal medstudent och medfilosof. Denna veckas betraktelser svävar fritt och elegant mellan Nordkorea, Baudrillard och annat tillsynes oförenligt, men summan av kardemumman – det finns vissa former av närhet som snarare växer sig starkare med avståndet.

Kan det vara så? Jag är här, du är där. Vi har abcdefghijklmnopqrstuvwxyzåäö, summa tjugonio bokstäver till förfogande och därtill en allt starkare kryddblandning emotikoner som bidrar till förvirringen, bara detta att uttrycka ens innersta åsikt med. I diverse kombinationer (sällan de bästa) slungas tecken fram och åter i den vida banor genom rymden emellan dig och mig, med gott om plats för inbillningar, önsketänkande samförstånd och oförstånd. Emotikonerna skrattar och gråter. Mitt i detta Ingenting uppstår, på nästan taoistiskt vis, ett Någonting – en viktig känsla.

Som jag skrattat åt Fejset! Det är förvisso ett forum för kattbilder, stulna citat tvångsgifta med stulna foton, kitsch på diabetisk nivå – tillika ett hopplöst medium där många sorters humor inte funkar. Där finns alltid någon knäppgök som tar dig på allvar och inte förstår att det verkliga allvaret, det tyngsta, kräver varsam omlindning och förladdning av ganska sjuk humor för att klara flygturen. Det finns ännu ingen emotikon som förmedlar: Läs denna elakhet med den distans och värme som du nu inte kan höra i min röst. Missförstå mig rätt, snälla? Hopplösa fejsbok. Men det är också mediet där du i sen timme och djupaste förtvivlan kan råka på en gammal vän, en som är stöd och tröst och genomlidit samma sak som du, om inte värre. Kattkanalen visar sig vara en livlina.

Varifrån kommer detta Någonting, denna känsla? Jag tror frågan är vidare: Vad är verklighet? Isabelle nämner den lätta känsla av overklighet som kan uppstå när en möter någon irl, i Verkliga Livet, som om verkligheten och nätet liksom bytt plats: Jag har byggt upp en så bra bild av dig på avstånd, och nu ses vi och fördärvar alltihop… (Detta skulle förtjäna en artikel i sig. Den kan få heta Vådan av att umgås med selfies.)

Somliga gör sig förvisso inte på nätet. De är fina, varma personer över ett glas öl, men liksom litet kalla och disträa över fejset, liksom undvikande och det blir sen inte av att ses, som om ölen blivit avslagen redan innan skummet lagt sig. Andra gör sig inte i verkliga livet – vilket inte måste vara känslokyla utan är något som förenar författare och andra lätt introverta, människor som behöver bokstävernas mask för att bli sanna, avståndet för att komma nära. Men jag tror inte att det finns någon verklighet i sig att bli förvirrad över – det kanske finns flera. Då är det inte avståndet utan snarare samförståndet och motståndet som förenar oss.

Ty känslor är verkliga. Tjugonio tecken i fantastiska kombinationer som säger det viktiga: Jag finns här. Jag bryr mig. Det är klart att det ordnar sig. Det är en annan verklighet, inte den som pådyvlats oss utan den vi väljer. Resten kan, som bokstäverna, flyga och fara.

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder, Litteratur, Uncategorized. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *