Det var majonäsen

Elsa gick in i den regniga porten. Hon hade gått tiotals minuter från tunnelbanan på väg mot Eriks hem.


Elsa hade en sliten Burberryrock som hon frös i. Det var isigt och slaskigt på samma gång. Hon hade slutat titta på människor som passerade på trottoaren och hade slutat söka glimman av en vacker man i mörkret som kunde passera förbi. Hennes sökande efter mannen i hennes liv hade slocknat för länge sedan, hennes sökande hade vänts inåt, in mot hennes inre slocknande glöd. Hela hennes liv kändes nu som en öppen spis kvällen efter julafton då alla vedträn eldats upp i ett sträck.

Hon hade bränt upp allt hopp om kärlek under resan till New York med Simon, en ung lovande poet som jobbade extra som lärarvikarie. Hon hade inte klarat av hans obeslutsamhet och hans brist på intresse för omvärlden. Hon hade tagit över hans inåtvändhet och ointresse för andra människor. Ingen av dem hade känt något speciellt när de gjort slut på Manhattan bridge.

Elsas far älskade henne och ville bara att hon skulle vara som alla andra 30-åringar och bara skaffa barn och vara upptagen och lycklig.

Elsa gick ut ur hissen som skramlade till som ett eko från 20-talet då huset byggdes. Det var flera månader sedan hon och Erik sågs sist. Skulle hon ringa på eller knacka? Elsa ringde på dörren, den verkade vara så kraftig så att en knackning skulle ekat ohörd. Ringklockan förvånade Elsa, den lär spelade en melodi. Var alla ringklockor så här i Lärkstaden?

Erik öppnade han hade tweedkavaj och ljusblå skjorta. Trist. Stela hårstrån och likgiltiga läppar. Hans handslag var fast och förvånansvärt energiskt.

På högtalarna spelade han Noonie Bao, vilket gladde Elsa. Erik pratade om något Elsa inte hörde samtidigt som han tog med dem in i matsalen där han hade dukat fram räkor och en flaska vitt vin. Det var tyskt vin. Stelt tänkte Elsa. Stolen var hård. Jaha ännu en middag ännu några bortkastade timmar. Japan tänkte hon på plötsligt utan att veta varför.

Elsa åt en räka som smakade salt och var saftig. Hon måste sett uttråkad och lite ledsen ut. Erik betraktade henne i den tryckande tystnaden. Så sken han plötsligt upp och utropade: Majjen!

Erik reste sig snabbt och okontrollerat så att stolen rasade. Utan att plocka upp de efter sig försvann han in i köket. Majjen? Vad menade han med det? Magistern? Hade han bjudit någon lärare? Erik var ju åklagare och kände väl inga lärare vad hon visste. Erik hade varit ihop med en barndomsvän till Elsa hon nu tappat kontakten med. Så hade de träffats hon en gemensam vän på en fest och dansat tillsammans.

Erik kom in med en skål med något vitt. Majonnäs. Han ställde tyst fram den på bordet mellan dem och reste upp stolen. De åt vidare nu doppandes räkorna i majjen.

Elsas fick minnen. Minnen av barndomen. Hur hon suttit med sin far på en brygga medans modern fortfarande levde. De skrattade på bryggan och badade. Fadern berättade om en pjäs han sett och det var roliga scener han spelade upp. smaken var exakt sådan hon mindes den. Eriks ögon glittrade till och hon skrattade.

efter middagen spelade hon Seven lions på stereon och de dansade. Han var trygg och det fanns något säkert över honom. Vinet var slut nu och de hamnade i soffan när varandra. De såg in i varandras ögon och skrattade. De kysstes och hon det var som att kyssa en vattenyta eller en havsvåg.

Tre år senare föddes deras första barn som de kallade Majsan.

Tre år senare
Deras relation var utflippad!
Sadosex.

Text: Albin Axén
Illustration: Joakim Ceder

Detta inlägg postades i Albin Axén, Blomsteräng. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *