Den eviga elden som tinar isen runt Turandot

Recension av Puccinis opera Turandot på Kungliga Operan.

En slyngel anländer förväntansfullt till Operan en kall decemberkväll i sällskap av en förstagångsbesökare för att ta del av gåtor och kanske få svaret på den största, vad är kärlek?

Hur kommer det sig att man ibland blir kär i de tillsynes mest olämpliga, svåråtkomliga och rent av livsfarliga människorna? Någon som avrättar friare på löpande band och har en samling med 25 stycken huvuden att avtäcka inför segraren?

Puccinis opera Turandot bygger på en tragikomisk fabel om en drastisk prinsessa. Det blev hans sista opera som fullbordades efter hans död av den nära vännen och kompositören Alfano efter Puccinis anteckningar. Delar av handlingen sägs vara självbiografisk som slavinnan Li’u vars förebild sägs vara den barnflicka som arbetade hos familjen Puccini och som tog sitt liv efter att blivit anklagad för att ha haft en kärleksaffär med mästaren.

Vi bjuds på ett allkonstverk där regi, ljus och scenografi av Marco Arturo Marelli är som en ask med många bottnar, skeva vinklar, flera historiska lager, kören likt en dubbel publik så som i en spegel direkt tagna från urpremiären på La Scala, de finns med ut och inskjutsade på den andra sidan av scenen och skapar ett intressant spänningsfält för berättandet.
Månens gåtfullhet i det blå ljuset. Bödeln som slipar sin Klinga. Dansen, akrobatiken, band och lyktor som fångar stämningen av Peking.

Skådespelet är trovärdig med snygga scenerier och bra tempoväxlingar, det är underhållande samt engagerande med nerv.

Jag ställer mig dock frågande till hur regissören Marco Arturo Marelli låter Turandot få sina kläder avslitna bit för bit när gåtorna besvaras av Calaf. Jag kände att de borde haft större respekt för Turandots makt för att behandla henne så våldsamt.

Scenerna med Ping, Pang och Pong blev en njutningsfull commedia del arte-lik dans där Harlekindräckter, masker, huvuden i formalin, gummihandskar, solfjädrar och tekoppar dansar runt med den ödesmättade stämningen.

När rösterna ensamma får fylla rummet och skapa dynamik blir det
fantastisk som Hjältinnan Lius sång när hon offrar sitt liv.

När mitt sällskap gör den klassiska målgesten efter den mest kända arian Nesun dorma som Thiago Arancam gör så nära, eftertänksamt och passionerat att man ser nackhåren resa sig i raderna framför så vet jag att uppsättningen är hemma på alla plan.

Mitt slutgiltiga intryck och tolkning av Puccinis och Marellis intention är att vi i publiken fick ett bra svar på den största gåtan, vad är aldrig vad det synes vara och förtjänar en andra chans? Svaret är kärleken och finner man den är den lika stor vid vardagens köksbord såväl som vid de stormiga ögonblicken i livet.

Recensent Linda Tervo

MUSIK
Giacomo Puccini

TEXT
Giuseppe Adami och Renato Simoni

REGI, SCENOGRAFI OCH LJUS
Marco Arturo Marelli

KOSTYM
Dagmar Niefind Marelli

Medverkande
TURANDOT Erika Sunnegårdh
ALTOUM Magnus Kyhle
TIMUR Michael Schmidberger
CALÀF Thiago Arancam
iLIÙ Magdalena Risberg
PING Linus Börjesson
PANG Daniel Ralphsson
PONG Conny Thimander
EN MANDARIN Ian Power
DIRIGENT Lawrence Renes
Kungliga Operans Kör
Kormästare Christina Hörnell
Barnkör från Adolf Fredriks Musikklasser
Kungliga Hovkapellet

Detta inlägg postades i Opera och taggades , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *