Pisa ett lutande torn?

De moderna diskussionerna om skolan lär dominera den förestående valrörelsen, vilka partier har den bästa lösningen på skolans problem? Olika läger tar ställning i debatten, som motsättningen mellan de som betonar katederundervisning där eleverna förväntas lära sig fakta utantill och deras motståndare som vill tona ned läraren som den centrala personen i klassrummet och som istället för fakta betonar hur eleven lär sig bäst genom att jobba i grupp med att söka olika svar på mer öppna frågor. För mig som lärare ute i skolan framstår denna motsättning ofta som ett missförstånd. Eleverna behöver givetvis en blandning. Upp till en cirka 40 minuter per lektion går det att trollbinda en klass i ett föredrag. Sedan krävs det eget arbete av något slag som gör att eleven gör fakta till egen kunskap som går att använda. Metoderna skiljer sig också mellan olika typer av ämnen. Man kan kalla undervisningen för flummig eller torr, det spelar ingen roll så länge läraren har någon form av ”gröna fingrar” med eleverna. Det vill säga att läraren förmår att få med eleverna i en rörelse mot kunskap, sättet lärareren gör detta måste vara förankrat i lärarens inre lust och tro på eleverna.

I ljuset av detta framstår all den senaste hårda kritiken av svenska skolan efter de allt sämre resultaten i Pisa-undersökningen som försöker upprätta en global läroplan. Hela konceptet med Pisa-undersökningen är verkar det som, en idé finansierad av de rikaste industriländerna via OECD att skapa ett jämförbart index av kunskap lite som en global motsvarighet till högskoleprovet eller nationella proven i matematik, svenska och om det fanns, i fysik.

Helt oavsett all eventuell kritik man kan ha mot att detta Pisa-projekt skall fungera som en objektiv mätare på ett lands utbildningskvalitet så är det ingen hemlighet att den svenska skolan skiljer sig från många andra länders skolor på flera punkter. Svenska skolan är inte statlig utan kommunaliserad. För den som inte förstår svagheten i detta kan ju tänka sig ett kommunaliserat försvar, hur skulle det fungera? varje liten kommun skall organisera ett eget försvar, medräknat i samma budget som äldrevård och gatustädning. Ja det framstår väl sannolikt som lite mindre hotfullt än med ett statlig försvar där en generalstab i huvudstaden full av forskare sitter och styr de stora besluten?

samma sak med skolan blir det ju. Kvaliteten blir godtycklig, styrd av fritidspolitiker och lägre tjänstemän.

besparingar på skolan nationellt drunknar i ett otal snåriga kommunalbudgetar.

Den svenska skolan har det fria skolvalet. Eleverna kan välja skola lite som de skulle välja fotbollsklubb eller simskola. En fri marknad där skolor tvingas kråma och putsa betygsstatistik för att locka eftertraktade städade och ambitiösa elever. Ingen skola vill sitta där med ”resten”, alla elever med svaga studietraditioner. Skolorna blir tydligt skiktade mellan de som blir elitskolor, de som är ett hyfsat mellanskikt och så en rad mindre attraktiva skolor som får svårt att skapa fungerande undervisning, dock har man svårt att underkänna alla som borde bli underkända, man vill ju inte sänka betygsstatistiken för mycket och cementera loserstämpeln.

Finns det inga fördelar med detta? Jo kanske skärper sig skolorna extra med denna press, samtidigt skapar pressen stressigt arbetsklimat för lärare, läraryrket sjunker i status ned till äldrevård eller barnomsorgsarbete.

Kan det inte vara befogat med kommunal frihet och att de som jobbar närmast medborgarna skall ha stor frihet att bestämma hur skolorna skall se ut? Okej en rimlig tanke kanske men tänk på något sådant som nämnts försvaret, eller ta forskningen. Skulle det vara rimligt att överlåta forskning till kommunerna att sköta? Eller utrikespolitiken, skulle de kunna skötas av varje kommun var för sig? Handlar det inte om vilken syn man har på skolan? Är skolan mycket viktig nationell angelägenhet eller en lokal liten företeelse som inte kräver så stora kunskaper att hantera bra, lite om vissa kanske ser på förskolan?

Oavsett om det nu är en kris i svenska skolan eller ej så kan Sverige ända vara stolta över sina unga generationer, det måste vi och vi som vuxna måste fortsätta genomföra den nordiska uppfostransrevolutionen som innebär förbud mot aga, att se barn som fullvärdiga människor oavsett deras mattekunskaper!

Albin Axén

Detta inlägg postades i Albin Axén, Blomsteräng och taggades , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *