Från Karl och Rennie med kärlek

From Sammy with love, från Sammy med kärlek. Nästan lite James Bond över titeln, vilket också ger en viss sanning om detta tonsatta stycke teater. Liksom i en Bondfilm finns det smokings, politik på toppnivå och rökiga exklusiva klubbar, och svenska brudar såklart. En känsla av larger than life finns alltså men det finns skillnader också för denna historia handlar inte om en adlig Engelsk agent utan om en till hälften färgad varieteeartist från Brooklyn som förverkligade sina artistdrömmar mot en hel del odds. Detta är också pjäsens budskap, du kan lyckas med dina drömmar oavsett ifall du föds fattig och måste kämpa mot rasism.

Sammy Davis jr föddes 1925 av en afroamerikansk pappa och en puertoricansk mamma, de var båda varitéeartister men han uppfostrades av sin pappa och sin farmor. Sammy fick börja sin artistbana som treåring och det var i början motgångarna som tog honom vidare i hans karriär. Det kunde vara i det militära där han överlevde rasismen genom att underhålla de andra soldaterna i militärernas egen varitee, eller när han 1954 nästan dog i en bilkrock, förlorade ett öga och konverterade till judendomen för att han kunde se kopplingar mellan de färgades kultur och judarnas.

Sammy har både en privat dröm om egen berömmelse och rikedom, så att han kan ge diamanter till sin farmor och själv få den respekt av dörrvakterna på statusklubben som han förtjänar, men även en politisk dröm om att avskaffa rasismen. Pjäsen berättar med kärlek om hur Sammys livsresa är en resa mot att förverkliga båda drömmarna, men samtidigt berättar den om priset han betalar i form av att inte så ofta ha tid för sina egna barn. Pjäsen ger oss i publiken smakprov på kraften i Sammys artistkonst genom en mycket engagerad och imponerande gestaltningar av artisterna Karl Dyall och Rennie Mirro och dessa glimrande stunder är också lite av ryggraden i pjäsen kring allt annat cirkulerar. Det är verkligen roligt att se hur båda artisterna både kan framföra dans- och sång-numren och framföra de talade skådespelande partierna så bra. Jag berördes speciellt av Karl Dyalls gestaltning av hur Sammy Davis Jr skall rycka in i armén första gången och får kämpa mot rasism och hat. Det ar ett artisteri som verkligen gestaltas både i dans och i sång. Jag minns första gången jag såg Karl Dyall 1984 i pjäsen Fantomen på Scalateatern med min mormor som var musikartist och tog med mig, jag var tolv år och förstod att Karl Dyall var en speciell begåvning.

Det är med hjälp av denna kraft pjäsen, skriven och regisserad av Jonna Nordenskiöld vill få oss att uppleva kontrasten med svärtan i priset Sammy betalar i sorgen över att för sent sakna sin familj och sina barn han inte hann med när han förverkligade sina drömmar.

Det är här pjäsen ibland haltar och förlorar lite fart efter halva tiden. Dels är pjäsen uppflyttad från den intimare och mindre Klara scen till Stadsteaterns stora scen som delvis ger Sven Haraldssons annars smarta och praktiskt anpassade scenografi ett ödsligt och rörigt intryck med allt svart tomrum kring aktörerna. Dels blir bytet av rollen som Sammy efter att Sammy slagit igenom stort med Frank Sinatra i NY, där rollen byts från Dyall till Mirro bara mest förvirrande. Det känns mer som en kompromiss mellan två lika starka artister som båda vill agera Sammy.

Dock kompenseras detta av att Rennie Mirro fyller sin tolkning av Sammy med egna minnen av sin egen pappa och sin egen skilsmässa med sina egna barn och sin ångest över att inte räcka till som pappa. Även Dyall delar med sig av egna upplevelser och deras berättelser berör mig och ger perspektiv både på att det kan finnas rasism även i svenska artistvärlden men även på hur papparollen har förändrats genom decennierna i Sverige och i delar av världen till det bättre.

Dock tror jag att vissa passager i denna Sammys livshistoria kunde vunnit på att gestaltas mer i musiknummer, där texterna fick spegla och förmedla känslor snarare än ren dialog eller monolog? det var ju nästan så jag som publik hörde Frank Sinatra sjunga New York New York när Sammy Davis Jr till slut erövrade den viktigaste scenen och dessa publik i staden.

Min summering av denna pjäs själ är hur svårt det är att väga samman alla olika drömmar för en människa med stor vilja och talang. Hur ofta framställs inte denna historia om den stora artisten som ger så mycket glädje eller insikt till så många samtidigt som han, ofta en han, inte hinner engagera sig tillräckligt i sina egna barn. För dem blir sällan pappa mer närvarande bara för att han syns i TV, på bio eller i radion.

Eller? Kanske kan många barn med upptagna artistföräldrar känna en tröst i att det papporna eller mammorna lämnat efter sig, att förälderns sanna väsen trots allt finns där i sången, dansen, orden eller verket? Naket, öppet och alltid tillgängligt? Måhända en alltför försonande hållning för de flesta? Men samtidigt i efterhand kanske den enda konstruktiva?

Pjäsen är sevärd i och med sin kombination av underhållning och tänkvärdhet, men skulle vinna på att ses på en mindre mer intim scen och att laddas med lite fler förstärkande musiknummer.

Albin Axén

Pjäs: From Sammy with Love
Regi: Jonna Nordenskiöld
Koreografi: David Dalmo
Ljus: William Wenner
Mask: Patricia Svajger
Dramaturg: Fanny Boethius
Scen: Stockholms Stadsteaters Stora Scen

Detta inlägg postades i Albin Axén, Dans, Musik, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *