Kritik av den moderna utopin gånger tre

Bortom kön och teknik gånger tre

Mattias Knave, Edward Munch och Cindy Sherman, vad har de gemensamt?
Kanske diskussioner om det moderna kontra det primitiva?
Människans frihet och tidlösa existens oavsett industrialism, modern teknik och framtidsutopier?

Vi börjar med pjäsen Den naturgivna ordningen av Mattias Knaves, inspirerad av Du sköna nya värld på teater Giljotin. Pjäsen utgår från ett intressant scenrum, där vi växlar mellan kulissen och publikens perspektiv.

Lek med tanken på att vi kan skapa den perfekta människan, stark, smart och osentimental. Vi kan lämna det kroppsliga och köttsliga, lämna kön och ångest på bioteknisk väg. Vore det inte perfekt, eller skulle vi sakna det ickeperfekta? Som att höra musik enbart i diskant?

Tänk om alla hade perfekta kroppar, perfekta psyken och inget lidande längre fanns? Alla arbetar perfekt och hårt, alla är hur pålästa som helst, skulle det även innebära att de mindre perfekta människorna och de irrationella känslorna skulle utrotas? Skulle vi vara konstant lyckliga då? Den optimala arbetslinjen? Eller krävs det olycka för att känna lycka? Krävs det mörker för att se ljuset? Den moderna utopin om den perfekta upplysningen speglar även människans svaga sida, längtan efter det eviga sanna, Platons statiska idévärld, den perfekta staten, den sköna nya världen. Retoriken finns i både högerns och vänsterns partiprogram. De två polerna kan tolkas som Nietzsches apolloniska kontra dionysiska människa, dvs förnuftets och staden kontra kroppen och landet.

Knaves pjäs har kvaliteter speciellt för mig som är filosofilärare och hänger med i alla teoretiska referenser, men det känns ofta mer som en uppläst filosofiuppsats än en känslomässigt engagerande teaterpjäs. Mera skriftspråk än talspråk. Handlingen i korthet: I en framtidsvärld efter stora krig så lever de ”perfekta” och drogoptimerade människorna för sig och de ”vilda” och primitiva människorna för sig. En av de vilda människorna hamnar i den perfekta världen och naturligtvis mot sin undergång. Victor von Schirach sticker ut som extra trovärdig som den primitiva människan iklädd tyvärr lite övertydligt Darwinsk apdräkt.

sammanfattningsvis vill pjäsen lite för mycket och greppet med skyltdockorna blir lite enformigt efter ett tag. Men den väcker viktiga tankar och en kritik av en övertro på den moderna människan stannar kvar. Kan detta kallas postmodernt? Kanske?

Scen Teater Giljotin

Av: Mattias Knave

Med: Annika Olsson, Ann-Charlotte Franzén, Anna-Karin Håkansson samt Victor von Schirach.

Edward Munch jubileumsutställning 150 år, Oslo

Ett besök på Oslos Nationalgalleri under sommaren 2013 ger en stark upplevelse av kategoriserade verk av den store själsskildraren Munch. Munch rör sig i ett visuellt gränsland få andra konstnärer delar med honom. Bortom det vackra eller det fula lyckas Munch skapa bilder som berättar om stark ångest men samtidigt om lika stark livsglädje och passion. Det finns en slags punkrockare, en aggressiv rebell i hans skapande. Men samtidigt en djupt andlig och sorgsen ton. Munch löper på den lina som spändes upp av Nietzsche mellan djuret och övermänniskan, det vill säga människan som kämpar med sin livsvilja.

Ett av rummen i Nationalgalleriet är återskapat från En tidig utställning av Munchs livsfris i Berlin och rummet gör mig överväldigad och lycklig. Allt börjar med attraktionen, kärleken en ljuv tid, som övergår till svartsjuka och ångest, blodssugande och kanske hat. Allt följt av ensamhet och till sist död. Men det är liv och det är en kamp, inte en likgiltig eller perfekt existens.

Munch intresserade sig gradvis för olika motiv och olika stilar. Till viss del var han influerad av impressionism men hela tiden finns en slags folklig Norsk konst.

Upplev absolut Munch för en dos stark känsla där förnuftet underordnas och du påminns om din förmoderna existens. En annan konstnär som tar vid vid denna stafettpinne är samtida Cindy Sherman på Moderna Museet i Stockholm just nu.

Cindy Sherman på Moderna Museet i Stockholm

Sherman Agerar liksom Munch själv som modell i många verk. Hon är väldigt inriktad på det vackra med det fula, det attraktiva med det ruttna och ångestladdade. Men Sherman målar med kameran och arrangerar scener som ger mig associationer till filmer och den media som omger mig i samtiden.

Utställningen kanske kunde vara lite mer tematiskt uppdelad, nu försöker curatorerna på sätt och vis försköna och vara väl kreativa med verken. Hängningen känns onödigt komplicerad, men det är oavsett detta en magnifik upplevelse. Vissa av bilderna som är lite besläktade med Bellmers docksexuella excesser kanske kändes mer omskakande när de visades i mitten av nittiotalet på Malmö konsthall, men andra bilder fårn Shermans tidiga experiment med tidningsomslag och stämningsfulla självporträtt känns allt mer tidlösa. Sherman gör en viktig poäng av att objektifiera sig själv och därmed inte bli objekt, utan hennes bilder ifrågasätter snarare vår invanda ytliga kvinnoobjektifierande blick inom moderna utopins perfektionistiska kroppsideal.

Se verkligen Sherman för hon väcker liksom Knave och Munch den viktiga kritiska blicken mot allt förfalskat och tillgjort modernt utopiskt. Det är en kroppslig upplevelse bortom könet och tekniken.

text: Albin Axén

Detta inlägg postades i Albin Axén, Konst, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *