Lilla My far till stan

Aj, mina händer!

Aj, min rygg!

Ryggen är lätt att beskriva, ro flera timmar genom dag och natt så blir den sån, en klagokör av kotor i otakt, inget märkligt med det. Det syns inget utanpå. Händerna är fläckade av smörjfett (årorna får under plötslig halv kuling inte börja gnissla) och i det svarta tittar valkarna fram. Huden är biten av hästmyggor (De gör inte myggbett. De gör bulor.) Och på något vansinnigt sätt så är det hela värt det.

Jag och Lilla My har gjort en tur in till stan. Lilla My är pessimistjolle; alltså seglande finsk och överriggad roslagseka med hemsk och lynnig karaktär; hon försöker varje år dränka mig på ett eller annat sätt. I år var jag beredd. De korta linorna (från Gudvetvart; jag ärvde flytetyget av farfar) var utbytta mot nya, längre; inte skulle jag behöva springa fram och reda ut saker i fören samtidigt som My glatt satte av mot närmsta strandsnår eller allra helst rakt in i en sandpråm. Nackdelen är att det nu krävs fyrtio meter lina för att säkert segla fyra löpmeter båt, om än med fantastiskt mycket segel ovanpå nötskalet. (På skeppsgoja: Gaffelsegel och fock.) Så i två timmar, sisådär mellan tolv och två, satt jag och trasslade med linorna i värmen medan min hjärna smälte och rann ut som två halvor gräddcamembert. Jag la osten på smörgåsarna med rostbiff och rodde ut ur hamn.

Svala i hamn. Väntar på att jag ska bli klar nångång.

Varför skaffar människor båtar? Stora båtar kan jag inte svara för. Ägarna kommer till båtklubben, pysslar med ett och annat, kanske sätter på pumpen om det regnat mycket. Sen åker de hem igen. Ja, de får en vecka då de kan åka till Utö eller Möja eller rentutav runt Gotland eller slåss mot Göta Kanal (även känt som Skilsmässodiket) – och det kan mycket väl regna oupphörligt just den veckan. Resten av tiden, antar jag, utför de straffarbete på ett kontor för att ha råd med skrytetyget eller pysslar om andra, lika dyra som frustrerande hobbies. Det är en tanke med sorgekant att de som har råd aldrig tycks ha roligt. Jordens resurser slösas i onödan. – Med en liten båt kommer en åtminstone ut då och då. Några få tusenlappar i underhåll och bryggplats, precis vad en stackars målare som behöver bort från land och människor ibland behöver.

Men jag hade länge velat ta en tur in till stan. Jag var trött på att bara plaska runt på Lambarfjärden (alltför omedelbart utanför Hässelby Strand) som en guldfisk i en liten skål. För min vansinniga plan krävdes två förutsättningar: 1) Det måste vara midsommar. Vi är inte precis utrustade för nattsegling med sextanter, GPS och lyktor och ljus. 2) Jag måste vara gräsänkling. Normala turer med My måste avbrytas av Kommer-du-hem-till-middagen-snart eller Är-du-säker-på-att-det-inte-börjar-regna-eller-åska eller Du-ska-väl-inte-långt-ut. Både 1) och 2) sammanföll nu den 24:e juni, som en extra julafton precis på andra sidan om året. Åska skulle det inte göra, möjligen regna. När det regnar blir man blöt, punkt.

Jag var redan blöt, överhettad och frustrerad över förseningen, det skulle vara dårskap att åka in till stan när klockan redan var halv tre och jag satt fast utanför Kaananbadet (nära Grimstaskogen). De tjoade och tjimmade där i land. Vindstilla.

Inte en fläkt i seglet. Men där ser ni iallfall hur en gaffel funkar, som ett slags mastförlängare.

Gav äntligen upp, firade ned seglet och focken (inte längre alldeles livsfarligt) och började ro. Får se hur långt jag kommer. Vi kan ge oss vid femtiden. Eller när solen börjar gå ned. Morr. En viss seg, inte överexplosiv typ av ilska är inte så dumt när en ror. Rodd på långa sträckor är som ett slags maraton; ren råstyrka räcker inte långt, kondition tar dig något längre, men teknik, erfarenhet, uthållighet och finare sortens tjockskallighet tar dig hur långt som helst. Du använder armarna, ja, men du skjuter ifrån med benen, fötterna ända ut i tårna, magen arbetar, ryggen arbetar, hela kroppen ror, ibland mer med det ena, ibland mer med det andra. Klockan var kvart över tre när det äntligen blåste till. Vågorna skärptes, det kom vita små kammar här och var, det bubblade och levde. Hissa segel! Detta måste firas med en smörgås. Och något kraftigare. Det var inte lätt att ordna, för vinden blåste alldeles direkt ifrån stan, och Lilla My avskyr kryss av hela sitt svarta hjärta.

Recept på flygande Rom och Cola.

Lägg om focken, ryck i linorna så att den inte fastnar därframme, vi vill inte springa fram nu. Tag en citron och operera den med en liten pennvässare (vafan? Glömde stora kniven hemma!) till skivor som du lägger på en tom segelsäck. Dra samtidigt upp storseglet hårdare! Fort, lägg om rodret så att vi inte tar in vatten! Puh. Håll riktningen närmare mot vinden, precis så mycket du vågar, medan du häller upp ett generöst mått rom, cirka en femtedel i en väl rengjord burk med lock. Det lutar nu betänkligt. Dra åt focken hårdare! Lägg citron i burken till angenäm styrka och smak. Stig upp i vind! Håll nu balansen, gå inte så snävt mot vind att du tappar styrfart (livsfarligt) och få nu inte heller all vind rakt från sidan (då åker vi omkull, också livsfarligt). Häll samtidigt upp Cola som legat väl kyld i botten av båten, upp till kanten på burken, spill icke. Håll i dig. Provsmaka – skål! – och sätt på locket ordentligt. Kyl burken i botten på båten. Gör klart för vändning genom vind.

Klippor. Vinden har avtagit något.

Klipporna utanför Blackeberg ungefär skulle vara imponerande om de låg vid kusten. Höga, grå, hotfulla att råka kryssa in i, och toppkammen kröns av en tornande vid båge med tallar. På andra sidan smala fjärden fans en typisk underbar mälarkobbe, den lilla steniga ytan täckt med tuvor, buskar och en fantastisk täthet höga träd, ser ut som ett regalskepp i sig. (Skissen utförd i flygande fläng, har senare lagt på litet elektrisk färg.)

Straxt före fem kom ett korallblått stråk på vattnet, därborta syntes bron mellan Nockeby och Kärsön. Så följde en liten stund med karaktäristisk x-lig vind. Normal vind är Nordlig, VästSydVästlig eller något ännu mer klart och redigt, men i Mälaren deformeras alla vindar när de studsar mellan öar och stränder. Om SMHI säger lätt sydvästlig bris går det alltid att hitta ett smalt sund där det blåser irriterad nordan. Det finns vindar som tillochmed är ganska starka – s.k. Backvindar – utan att de för den sakens skull kommer från något särskilt håll. De är ganska hopplösa. Håll kursen. Försök inte göra något med linorna, det kan ändå bara bli värre.

På så vis tog jag mig fram till Ängbybadet (å vad folk har roligt i sommarvärmen! Plask plask! Och Tihii, för vi närmar oss högfärdiga kuster) där vinden blev normalonormal igen, och kom fram till den första av många höga bullerbroar i hård läns.

Egenhändigt målad flagg, tecknet μ för My.

Och kölvattnet glittrar.

Så var det dethär med tiden. Vinden, som hittills försökt hindra mig från stadsbesök vände helt om efter bron och puffade mig vänligt men oåterkalleligt in mot staden — det skulle bli sent! — förbi Höglandets mycket spatiösa, bländvita saker. Barn badade i denna dyra idyll… så var jag framme, med litet ”f”.

Högdalen! Mälarhöjden! Som en alltid kan se på långt håll från guldfiskvattnet; nu var de nära. Och där var Essingen – korset på kyrkspiran glänste i solen.

Funderade på vilken sida St. Essingen skulle passeras när jag snett fram om styrbord såg Världens Största Båt, ett containerfartyg som precis dansat limbo under den ändå så höga bron. Satte fulla segel (My älskar medvind) och forsade förbi andra sidan Essingen (på den sida som vetter mot Äppelviken) och allt gulligt där.

Vilken fin gammal båt! (Säkert mycket svårskött.)

Spårvagn på Alviksbron över mig, högt i det blå! Det börjar likna något.

Jag tror jag klarar det.

I lä norr om St. Essingen. Hm.

Det tog litet tid i vindskuggan norr om Essingen (det blåste alltså sydlig just där, eller skulle så att säga ha gjort det) men snart bjöd innerstan på andra fläktar, och nu krävs en rad om Framme med stort ”F”.

En resenär närmar sig Stockholm, på motorvägen. Hus, lika stora som de är fula. Fler hus. Och så småningom en sorgsen avgasfläckad skylt där det står ”Välkommen till Stockholm” – men då är det så dags. På tåg då? Litet bättre, men inte mycket. Jag minns en tur från västkusten då jag hade sällskap av en australiensare som reste runt och föreläste om sin mors örtmedicin. Vi stannade till utanför Flemingsberg (innan Högskolan fanns, alltså ganska så ödsligt) och hen frågade – är det här Stockholm? Dags att gå av? Det här?? Nej, sa jag. Inte än. Lugn. Så småningom kom riktiga civilisationen, man svepte förbi Gamla Stan, där var Stadshuset! men då var det så dags. Första intrycket var förstört. Norrifrån är det litet bättre, men inte mycket. Nej, den värdiga ankomsten till staden på öarna sker endast på vattnet – nota bene i en farkost som inte är en jättelik skokartong, ett flytande nöjesfängelse som lika gärna kunde ligga med sin salta vallgrav på land, utan vilket annan sorts flytetyg som helst; yacht, ångbåt, uppblåst madrass. Du ska närma dig på vattnet! Och se – där är slottet… Malmarna som klättrar uppåt sommarhimlens lätta fjädermoln med sina vackra hus – Söders höjder – kyrkspirorna, och så naturligtvis, Stadshuset som tornar upp sig som något slags tidigsurrealistisk dröm. Framme med stort F. Alla andra sätt att närma sig Stan utdömes härmed.

Godkänt flytetyg.

Godkänt flytetyg, fig. 2.

Fördes av vänlig vind förbi Västermalms kajer och stråk, här kom nu Stadshuset. Det var roligt för turisterna att få något att blänga på, här kommer excentriskt nötskal med röda segel och egenhändig vimpel fladdrande, klick klick, och skepparen vinkar glatt. Vackert! Och mycket som jag aldrig sett från land. Sen blev det litet allvar, och Lilla Mys självkänsla skulle få sig en ordentlig knäck.

På sjökortet står det att bron mellan Stadshuset och Centralen är 3,3 meter hög. Att segla under skulle inte komma på fråga (riggen är som sagt med gaffel; det vill säga att på masten hissas en till liten mast eller pinne som kallas för gaffel och inte går att äta med utan den utökar höjden och segelytan, se bild ovan) och jag har som sagt riggat om för att med farlig fart kunna få ner seglet (man vill inte gärna fastna utanför stadshuset när en precis farit förbi så pampigt och alla står och ser på) men huvudmasten, misstänkte jag, är ändå för hög… (Den går att ta ned, den också. Men det är fruktansvärt bökigt.)

Fällde ned seglen. My började begripa vad jag hade i sinnet.
”Du kommer aldrig under! Min mast är rak! Min mast är hög!”
”Inte sååå hög… Du är fyra meter lång. Masten är liksom kortare, ungefär som bommen och det andra. Nu närmar vi oss försiktigt…”
”*snyft* Ja vill inte!”
”Du ssska! En bit närmare! En bit till!”
Och med några decimeter tillgodo kom jag under bron och in på det trånga men lummiga och mycket folkliga grävverk som kallas för Karlbergskanalen med mera. Där fanns små motorbåtar som tuffade fram mycket respektfullt i rännan – vänliga kajaker och kanadensare och så exotiska lilla jag, en främmande fågel. Världen log. Men det började skymma över Karlberg.

Solnedgång, Karlberg.

Väl i andra änden var det inte längre många båtar ute, några innerstadsbor som tog en kort tur i de milda färgerna på Ulvsundaviken. Försökte sätta segel i lätta backvindar, men Lilla My surade (”min stormast är Inte Alls sådär kort!”). Och nu skulle det bli rodd in i det litet mer skrämmande kapitlet.

En av anledningarna till dess småfarlighet är att jag tillbringade något av kvällskröken innan med att leta efter en ficklampa (annars hade jag kanske kommit iväg kring tidig lunch) inte för att se med i midsommardunklet, vi nattugglor har god syn. Men, hoo hooo, vi kan inte räkna med att andra är lika vakna och ser lika bra, och några få av dehär sömniga typerna far fram i natten med hundratals sjöhästkrafter utan att egentligen se så mycket. Numera stirrar de också sönder sina mosiga ögon på GPS och sånt, och när de tittar upp igen är de i praktiken blinda.

Någonstans mellan Alvik och Appelviken grillas och skrattas det fortfarande på hällarna. Ungdomar, ni gör rätt, sov inte bort sommarnatten. Hon är straxt efter tio, säger skeppsklockan – ja, en vanlig väckarklocka, elektrisk men inte digital. Man ska inte lita på en ajfån på vattnet, än blir den överhettad, än lägger den av i nattfukten. Mjäkiga stadsapparat. Nattlivet vinkar till mig och jag vinkar tillbaka.

Tog styrbord mot Nockeby och väntade på att ett par av blindstyrena skulle morra förbi innan jag äntligen fick ro över till andra sidan för ett trängande mänskligt behov. En kan inte göra strandhugg i Äppelviken. En kan råka hamna i någons trädgård, och en annan vet bättre. Det verkar mörkt och lummigt och tyst och urtidsskogigt, men rätt vad det är så glimmar fönsterljus igenom som lysande rovdjursögon i mörkret. Stig inte i land, så bits de inte. Räcker det kanske inte med alla förbannade mygg och knott?

Det steg en ofantligt stor fullmåne över Högdalen. Hej! Vill du bli min vän? Du lyser upp, du är bra sällskap…

Det är märkligt med små öar intill stan, i detta fall Björnholmen där jag hade kortast möjliga möte med en större samling representanter för det surrande stickande naturlivet. Holmen är en av en klunga småöar som ligger som ociviliserad motpol till allt tättbefolkat som förpestar ihop sig på andra sidan sundet. Här kretsar fladdermöss omkring, hittar perfekt men vill helst inte bli sedda, och som en annan fladdermus ska jag nu försöka orka hem. Det blir rodd, smygande i natten. Först en hel termos rykande te som jag bryggt hemma till en styrka som motsvarar kaffe, bittert så att morrhåren reser sig. Tillsammans med en smörgås –

Ett till recept – Roddarmacka.

Tjocka skivor gräddcamembert, som smält litegrann under dagens lopp.
Ordentliga lager rostbiff.
Emellan ett par formbröd. Surdeg får du bara använda om du gör den Själv…
Och nu – hugg i!

T.f. Skeppsklockan slog sitt tysta tolv i natten. Rodde utmed Kärsön. Vid ett var ödsligt glimrande Nockebybron passerad och handskarna på, händerna värkte.

Natten – rå och kylig – var mest till fördel – det kanske var tolv grader eller så. Det livade upp. Månen följde med.
”Vill du verkligen med ut till Västerort? Det är trevligt, men vad har du där att göra? Du har redan mist din färg, och jag varnar dig, härute får en ordna sin underhållning mera själv, det är inte som inne i stan…”

Jag höll mig ifrån farledens mitt men en bit ifrån strand för att inte bli åderlåten, övandes tålamod i dunklet. Fjärden var en mörk spegel som endast krusades av mig. Venus rakt ovanför masten, i övrigt för blådisigt för stjärnor. Plask. Plask. Plask. Scenen litet sorgsen men mycket fridfull. Då och då gjordes pauser för allt mindre spännande anteckningar.
”Kv. ö. 1. Ser pontonbron till Drottningholm. 20 i 2 Råcksta på andra sidan. Det rodnar lätt i norr. [Jag menade nordost.]”
Det skulle fortsätta rodna utan att göra något mer i flera sjömil. Plask, plask. Hummade nykomponerad och halvidiotisk visa till årornas rytm. Kroppen fick säga sin mening man hade inte rösträtt. Ande över materia – jag var tillfreds. Halvnatten var vacker.

Straxt över två kom en lätt morgonbris – medvind – och det är ju denna skutans specialitet. Hissade segel och rörde mig i backvindarna med en 1/2 rullators hastighet. Det är näst lägst på den skala jag använder ombord:
• Nääää! Ingen vind!
• 1/2 Rullator (ungefär 1 dm per sekund, eller 0,36 km/h)
• En Rullator (obetydligt snabbare).
• Promenadtakt.
• Långsam joggingtakt (min naturliga roddtakt).
• Se-så-vältränad-jag-är/mellan högfärdig jogging- och maratontakt. (Något mellan maraton och sprint kan uppnås vid läns.)
• Wheeeee! – Mys fart i ordentlig, direkt medvind, som värst kanske åtta knop. I sådan direkt medvind – fart straxt under 15 km/h men upplevd i ett skummande, fräsande forsande grodperspektiv – går all uppmärksamhet åt till att hålla båtens balans, rid med, håll vågornas kurs, inte välta. Försök inte stanna, för det går inte. En mängd små snabba rörelser kan krävas för att inte göra några snabba fataliteter i det stora hela. Glöm ej att njuta av din dåraktiga hastighet.

Klockan tre. Det ljusnade ännu litet mera. Vackra ringar spred sig på vattnet, ibland hoppade en morgonpigg liten fisk. Där var Hässelby holme, straxt på andra sidan bryggorna. Vet inte riktigt vad jag väntade på, samlade väl energi för att ro i land, släpa rigg och linor och det eviga trasslet. Tycker väl om att se fisken hoppa.

Hoppande fisk, rekonstruktion. Kameran klarade att hitta gryningsljuset men det räckte varken för ringarna på vattnet eller ögonblick av hoppande fisk...

Godnatt My, eller godmorgon. Hässelby sussade sött, öde förutom det tidiga morgonfolket på väg till första tåget in, de nickar i något slags samförstånd till mig. ”Är du också uppe så här dags?”
Jo, jag är uppe, men inte länge till.

Text, skisser, foto: Joakim Ceder

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder och taggades , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *