Kenta och barbisarna på Boulevardteatern

Du, liksom så många andra idag, bor med småbarn i staden och vill ha tillgång till en bra barnteater i närheten. På östra Södermalm finns minst två vattenhål för detta, Boulevardteatern och BUS, Barnens Underjordiska Scen. Slynglar uppmanar alla småbarnsföräldrar att ta strid för sin rätt att ta plats i staden, på caféer och restauranger, dock så klart med hänsyn till alla andra gäster. Som ett led i livskvalitet i staden är det naturligt att gå på teater med barnen. Boulevardteatern ger nu bland annat Kenta och barbisarna, en iscensättning av Pija Lindenbaums barnbok med samma namn.
Foto: Pär Åkesson
Som ofta i Lindenbaums fina barnböcker kretsar handlingen kring en vardaglig barnvärld. Kenta bor med sin pappa som är stark, snäll och gillar fotboll. Kenta har ett hemligt intresse i hemmet, han gillar att leka med sin Barbiedocka Barbie, men på dagis är han helt vanligt killig och spelar fotboll, leker med pinnar och busar. En dag kräver dock Barbie att få följa med till dagis, lite på samma sätt som ett barn kan vilja följa med till förälderns jobb. Kenta låter sig övertalas och tar med henne, Detta visar sig vara en fullträff, han tar del av dagiskompisens Gittans häftiga barbievärld där allt inte alls bara är rosasnällt utan även lite action. Allt trappas upp inför slutet, skall Kentas killkompisar reta honom när de snart ertappar Kenta iförd tiara och tyger, eller skall de kasta sig in i leken de med?

Jag skall inte avslöja slutet, det är väl värt att se själv med barnen oavsett kön. För barnen bjuder pjäsen på dans och sång också, en fysisk och tydlig teater med vissa blinkningar åt oss vuxna med. Vid vissa moment känns tempot lite statiskt för vuxen men jag är ju inte målgruppen. Det är roligt att se de vardagliga dagisrutinerna gestaltade på scen, både för de vuxna och de små. Pjäsens budskap är ju bra också, att alla kan leka både med fotboll och dockor. Sedan kan det ju diskuteras varför man håller sig till just Barbiedockor, dessa obehagligt smala dockorna? Men de representerar en tydlig flicksymbol så det kanske förtydligar själva tanken.

Scenografin fungerar bra med endast en rutschkana vars position varieras fyra gånger. De två aktörerna Camilla Monsén och Niklas Lindgren löser alla roller på ett helt ok sätt och gestaltar med inlevelse.

Slynglar rekommenderar ett besök, eller fler. Detta var andra gången Slynglars barnpanel såg pjäsen och den var väl värd att ses om enligt panelen.

Albin Axén och i barnpanelen Märta Axén

Manus och regi: My Areskoug
I rollerna: Camilla Monsén och Niklas Lindgren 
Scenografi/kostym: Sara Kander
Ljusdesign: Per Ibbing
Musik: Jörgen Aggeklint
Sångtexter: My Areskoug/Jörgen Aggeklint

Detta inlägg postades i Albin Axén, Barn, Teater. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *