Tryckeridioti (eller Jazzkväll i Vällingby, del två av förhoppningsvis två.)

When we remember we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained.
– Mark Twain

Å, ett tryckeri! Titta! Se skärapparater och tryckpressar, skådom de idogt arbetande grafikerna: här trycks flammande flygblad och pampiga pamfletter; lärda avhandlingar och vackra tankar, här skulle all kreativitet ha sitt centrum om det inte vore så förbannat dyrt. Men tänk inte på priset. Detta är kultur. Utan tvekan och onda aningar var jag därför på väg till min favoritpräntare, dock i total glömska av Lex Jazzklubb §1: De enklaste ärenden för densamma måste kompliceras så mycket att all avans i slutänden står på plus minus — — — —

”Varför jobbar du för de svinen?”
— Hon har så rätt, min fröken. En kommersiell konstnär, som förser sina tavlor med finaste oljefärg och renaste duk (för att inte tala om tid, all tid som går åt) måste hava flis, stålar, moolah, och det här ger inte så mycket stålarflismoolah. Men alla (nästan alla) beställare är människor, och alla människor är i slutänden galna på någe vis, det svåra är bara att i tid komma på Hur deras tokenskap yttrar sig. Om du blir frilansare så blir det din uppgift att förvandla beställarens tankar, ord och innersta dimmiga önskningar till realia, ting som ska existera i verkligheten till skillnad från heffaklumpar, enhörningar och glufsaminglor, och medan du försöker framkalla liknande åt dem brukar typen av tokenskap gå att fastställa. Så jag förblir tillsvidare hos ”de svinen” för att inte få veta vad en glufsamingla är och hur snabbt nästa kund med knorr på svansen vill ha en sådan. Var detta begripligt? Nähä. Då får vi återgå till själva huvudberättelsen.

Jag avfyrade ett mail, brådskande, viktigt, tryck bifogade medlemskort i 150 ex. tack snälla, de måste säljas snart och jag kommer och hämtar. Det behöver inte vara glättat guldkantat specialpapper här, huvudsaken är att det blir snyggt, går fort och att våra söta medlemmar inte kan skriva ut något liknande därhemma. Detta hade en gång varit en enkel uppgift för den stora tryckfirman. Allra helst hoppades jag på att Eduardo skulle vara inne — han var trevlig, gav mig dessutom rabatt (han gillar konstnärer) tryckte på knappen och fick stora maskiner att lydigt tuta och rotera, skar upp medlemskorten i stora skärapparaten, säkert och effektivt — det hela tog tio minuter och det var också ungefär vad jag fick betalt för. Men nu!

På deras filial på Norrmalm var det någon som gnällde om skärmärken, du måste lägga på skärmärken… Herregud, tänkte jag (nästan ateist). Medlemskorten blir gröna nästa år. Den del av pappret som inte är medlemskort är vitt, okiedokie? Skär bort det vita och låt det gröna vara kvar, är det för svårt?

Någon gång i mitt nästa liv när jag blir en duktig programmerare ska jag uppfinna en app som gör att det låter som om man smäller ned luren i klykan när en med tillräcklig irritation trycker bort den dumme på sin futtiga ajfån — det vore mera tillfredsställande. Nu tog jag istället två glas irländsk förkylningsmedicin — ett för den näs-, hals- och hjärntäppthet jag redan kände, ett i förebyggande syfte — och avfyrade ett nödmejl till deras filial på Södermalm, där jag hoppades att firmans intelligentzy gömt sig i väntan på våren.

Gruvligt besviken blev jag på Södermalm. Det finns bara en sak värre än dumhet och det är människor som är korkade på intelligent sätt, för de gör större skada. Jag mailade, fick svar. Sen började människan ha åsikter om utformningen, saker som han tyckte kunde göras annorlunda — och det var två minuter kvar till den deadline som han själv hittat på. Jag saknar min slängpålurenapp. Men jag borde åtminstone ha ett standardmejl för utskällande svar.

På nästa tryckeri brydde de sig överhuvudtaget inte om att svara, och tiden gick.

O, gamla tiders sättare och grafiker! De förvandlade oläslig handstil till böcker i klar och dessutom rättstavad Bodoni och Garamond, otydliga skisser blev till nästan löjligt överskådliga xylografier och etsningar. Sedan kom fotoreproduktionen och digital scanning och Eduardo. Så kollapsade alltihop. I princip ska du kunna ge en tryckare, kloka människan, en skiss på en blommig servett, och den kloka människan ger dig ett fint visitkort tillbaka, blommorna är valfria. Men det som nu möter dig på ett genomsnittligt tryckeris hemsida är rigidaste kitslighet. Vi accepterar endast exotiska filformat som inte ens yrkesfolk använder! Gör om alltihop exakt enligt våra ungefärliga riktlinjer! Vi struntar i hur bråttom du har, elända lilla mask, ty vi hava maskinerna och makten och härligheten och dessutom hava vi kaffepaus nu igen.

Ganska desperat, med hjärtat värkande efter Eduardo, vände jag mig till det enda tryckeri som jag vet att det ännu finns kompetenta människor på. Jag kan med värme rekommendera Katarina tryck. De trycker din diktsamling, din kokbok och dina memoarer, kommer med konstruktiva idéer — de Tycker Om att jobba med trycksaker, nämligen. Sen får vi se om Jazzklubben vill betala det ordentliga pris som denna arbetsglädje kostar. Den senare har ännu inte svarat, och tiden går, och när den väl svarar lär jag få skulden även för att tiden går…

…jag kanske borde byta gris iallafall?

*Bild och klagan: Joakim Ceder

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder, Konst, Litteratur och taggades . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *