Om begär, blues och korrekthet

Strängar vibrera i klagosång,
en röst som ingen kan trösta —
Sjöng för krogar o bomullsfält,
sorg o ouppfylld lusta.
Sången e borta sen många dar,
strängarna ligga o rosta.
Sången e borta men tanken e kvar
om sorg och ouppfylld lusta.

Då var det fritt fram att klaga högt
o visa de själsliga ärren.
Nu finns det pengar i att va korrekt,
förneka de egna begären. (Men!)
Sånt som förträngs blir starkare sen
för både han o hon o hen —
Sången är borta men lustan är väckt
o har ökat, i flesta fallen.

Jag har läst en gammal bok ur min fars jazzotek, The Country Blues av Samuel B. Charters; ett vackert första försök från 1959 att berätta om på slaveriets, bomullsplockandets och vägdammets gitarrspelande söner. De kuskade runt, spelade klagande små låtar som de bara kallade ”ditties”, ja, små låtar, men senare fick etiketten ”blues”. Inte så få var blinda, och fick heta Blind Willie McTell, Blind Gary Davis, Blind… — med gitarren och sången som enda möjligt levebröd. Få hade ett ordnat liv. Ingen skulle någonsin få veta hur de lät om det inte börjat komma små pionjärbolag, som precis fått upp öronen för att denna märkliga svarta musik från landet hade en marknad. Tillfälliga lagerlokaler, hotellrum, kanske till&med någon möbelfirma fick duga som studio. — Den största försäljaren av detta härliga afroeuropeiska destillat var länge en möbelfirma: De sålde grammofoner, då måste en även sälja skivor så att folk måste ha grammofoner, och sälja grammofoner så att folk kan höra skivorna. Översätt till senaste påfund och se hur litet som ändrats. — Musikanterna drog in i en studio, tjänade några dollars (inte alltid under riktigt namn, beroende på) drog vidare och dog på diverse onaturliga vis. Täckta av raspor och repor finns sång och gitarrspel kvar.

Så mycket mer finns inte att säga om dem, lyssna istället! Hör: Dark Was the Night; beviset för att du har en själ, eftersom du inte kan höra detta utan att bli djupt påverkad.

(Willie McTell frös ihjäl i en snödriva, blind och vilse, långt borta från sina ännu orättvisare sydstater.)
Hör en söt liten sång om kaffe, som man kan misstänka inte alls handlar om kaffe.

Hör den alltför okända Christine Pizzuti föra traditionen vidare med enklaste medel på självtelevisionen…

Allt detta är Country Blues. Därmed till något (skenbarligen) helt annat.

Om jag hade lust så skulle jag skriva några rader om våra kära nyviktorianer, som gjort begär o lusta fult igen och därmed intressant. Tack så mycket! (Ja, alltså, vissa begär. Att bli helt till sig i trasorna så fort en barnvagn dyker uppom horisonten är helt normalt. ”Stirra inte!” — fräser inte dess förare.) Bluesen var en säkerhetsventil, ett sätt att släppa ut ångan; Charters nämner att när våra hjältar befann sig i särskild nöd lät de spela in särskilt slippriga sånger: Får sjungas av femåringar som inte förstår texten (ty de var enormt dubbeltydiga) eller vuxna om — och endast om — de faktiskt förstår texten! Det finns inget så dödligt tråkigt som ren pornografi, det är i antydningarnas rike som fantasin lever. För snuskhumrar med smak (röda och lagom kokta!) är politisk korrekthet och smygcensur något som får dem att klappra med klorna i förtjusning. Till verket, till verket!

Ovannämnda kaffevisa, parafratiskt tolkad efter Mississippi John Hurt:
Allt ja vill ha e
en kopp kaffe
ur slanka, mjuka, nya… koppar
o ett par runda, små… mjölkdroppar
o en kärleksfull… tesked socker;
Å röra runt me
svettblanka skeden
i den rykande, lilla… [etc.]

(Konstigt nog börjar jag nu tänka på H.M. Konungen. Vad kan det komma sig?)

Låtom oss — mina damer och herrar o andra! — oförklara, otillrättalägga och förvirra. Är det nysurrealismen som är vår tids tysta blues? Se Heidi Taillefer, som har intressanta synpunkter på det biologiska — a propos barnvagnar. Somliga skulle kalla det skräp — det kanske det också är! men särdeles intressant skräp och förmodligen även ganska dyrt sådant. Somliga har lyckats här i livet. Eller är det bloggare som Anna Berglund, som skriver om sin vardag långt bortom herr Reinfeldts glada trumpetande? En anar redan en viss elegans i detta, en viss, kanske oavsiktlig, konstnärlighet växa fram i vår samlade klagosång. Bluesen kommer tillbaka, i sin fulla mångtydiga, skäligen råa elegans. Ju fler åtstramningar, desto vackrare protest. Konst är som höstfärgerna när livsnäringarna stryps.

Nu är den egentliga artikeln slut. Den är försedd med en digital illustration av mig — (c) Joakim Ceder 2012 — som heter ”Jag hatar telefoner”. Den är gjord med klumpig fingerplatta och tjuvat photoshop. Under tiden hinner en tänka en himla massa (jag som gjorde detta för att Slippa tänka! en ond cirkel anas) och en hinner undra vad folk ska tycka om detta meningslösa babbel i bild (är själv überkritisk!) men jag hinner också undra varför jag skulle bry mig om det. Ut med det bara. Sjung. Sjung blues.

Babbel o bild: Joakim Ceder

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder, Konst, Musik och taggades , , , , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *