Evighetens konjunktur

Det sägs att Sverige går in i den europeiska lågkonjunkturen nu. Men vad innebär detta konkret för alla människor i Sverige? Ja fler får lämna jobbet, vissa får mindre avkastning på sina besparingar. Lite andra räntor. Men i journalistiken i TV och tidningar verkar det som att man förväntar sig att människor också därmed kommer att gå in i en mental lågkonjunktur. Man förutsätter att våra pengar styr vårat välbefinnande.

Varför skulle det vara så? Om vi ser på helheten kanske det bara är bra med lågkonjunkturer, de skärper oss, ger oss motstånd, en utmaning. Alla de glädjeämnen vi har bortsett från pengar påverkas ju inte en millimeter av att vår uppfinning pengar plötsligt minskat. Den vackra naturen, den inspirerande konsten.

God mat behöver inte vara dyr. Men vi lever i ett paradigm under vilket vi förväntas se människan som en vinstmaximerande varelse, maximal lycka och minimalt lidande, den utilitaristiska etiken. Självklart mår ingen bra av att behöva vara för fattig, men om man försöker anpassa behoven efter möjligheterna kan vi ju överleva för att göra det vi lever för vad det nu är. Vissa vill ha ett vanligt brödjobb för att kunna ägna sig åt en passion, som musik eller att måla eller dramatik. Vissa brinner för ett karriärjobb, kanske de vill uppnå hög lön, mycket makt. Andra tänds av att ha ett vanligt mellanjobb och ha lite tid och ork till intressen eller familjen. Olika personer har olika saker de brinner för i livet, livsprojekt, men alla lever inte för att tjäna mycket pengar.

Pengar är dessutom värdelöst i sig, det är vad vi skaffar för dem som har värde i sig. Men i den moderna kapitalistiska kulturen anser vissa tyska filosofer i början av 1900-talet att vi tenderar att vilja sätta ett pris på allting, men glömma bort alltings värde. Vi förväxlar priset med värdet. Det som inte anses ha ett högt enonomiskt pris glömmer vi att värdesätta. Detta kan sägas gälla än idag i den moderna världen, kanske? Samtidigt är det ju så ironiskt att just det som är allra minst prissatt är det mest värdefulla, som det egna livet, eller de nära anhörigas liv och hälsa. Att se de människor man älskar vara glada är väl värt mer än en massa pengar? Det egna livet eller ens barns liv är väl mer värt än alla pengar i världen, för en själv? Priset är ett försök att nivellera och objektifiera värdet, det värde som ju egentligen är helt personligt och unikt?

Så därmed vill jag fastställa att vi inte alls går in i en egentlig djupare lågkonjunktur, vi är inne i samma konjunktur som vi alltid varit inne i, det vill säga vår egen, alldeles egna kurva som vi styr och påverkar efter bästa förmåga!

Ytterligare en ironi är att just en sådan här utläggning säkert skulle få de deppiga aktiehandlarna på bättre humör och höja deras ekonomiska omsättning?

Text och illustration: Albin Axén
.

Detta inlägg postades i Albin Axén, Blomsteräng. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *