Sanning

I sann filosofisk anda tänker jag nu försöka utreda begreppet sanning. Varför? Kanske för att i finansiellt mörka tider då hoten hopar sig från spänningar mellan världens olika makthavare så kan det vara befriande att skifta blickfånget och skåda de abstrakta frågorna. Vid en första anblick verkar begreppet sanning som självklart. Jag kan till exempel påstå att jag skall äta kyckling till lunch, om jag sedan också gör det så var mitt påstående sant. Det överensstämde med verkligheten. Jag kan titta på mina händer och påstå att jag har två händer, om det stämmer är påståendet sant. Så långt inga problem.

Ur detta perspektiv är alltså sanning när det finns en koppling mellan vad jag både sagt och tänkt, till en yttre verklighet. Vad innebär det då mer exakt att någonting är sant? Uppstår sanningen bara i själva kopplingen mellan mina ord och det jag talade om? Liksom en ljuskägla som rör sig i ett mörkt landskap. Allt som inte då belyses, är det då varken sant eller falskt, eller falskt? Det verkar lite konstigt. Sanning är ett laddat ord, nästan som en värdering, vem vill vara falsk, alla vill väl vara sanna? Går det att avdramatisera sanningen?

Jag kan kanske påstå att det jag upplever som sant är det som finns, det som existerar? Även utan mig. Det kan ju inte bara vara det jag ser som är sant? Världen fanns och kommer att finnas, fullt sann, även efter mig.
Det faktum att jag åt kyckling till lunch existerade. Det faktum att jag har två händer existerade.
Verkar det inte konstigt att plötsligt säga ”jag vet att det är sant att det finns en film som går på Victoria klockan nio som vi kan se.” Att lägga till ”det är sant” verkar onödigt, vi utgår från detta som underförstått i påståendet att det finns, eller?

Vad vinner vi på att likställa sanning med existens då? Kanske vi på det sätter kan koppla bort sanningen från att enbart handla om våra påståenden, utan att handla om någonting större och mindre värdeladdat? Verkar det inte väldigt enkelt plötsligt, om allt som finns motsvara det som är sant?

Bara att titta på omvärlden ger mig intrycket att det jag ser finnas har med sanning att göra, eller? Här kan vi ana ett problem. Jag ser ju på världen med ett kritiskt öga, jag vill inte tro på allt jag först tror att jag ser eller hur? Jag begär någonting lite mer av världen än en massa nakna rådata till ögat, jag begär olika samband, orsak-verkan till exempel. Annars blir kanske idén om sanning lite väl trivial? Hur ofta känner jag behov av att ställa frågan om det verkligen är sant att trädet jag ser verkligen står framför mig. Snarare är det mer rimligt att anta att jag funderar på vad trädet kallas, om det är sant eller ej att det är en lind, eller en poppel?

Om min blick ser ett sammanhang och jag ställer mig frågan om det jag ser är sant, begär jag väl en fråga? Annars vore livet som en meningslöst enkel frågesport? Jag vill väl ha ett visst motstånd? Jag vill genomskåda sammanhanget till en viss grad? -exempel, jag ser en trafiksituation, jag fyller själv bilden med meningsfulla sanningar, som att avläsa om det handlar om typisk efter-jobbet-trafik, om det finns någon fara i sammanhanget, min blick kanske flyter över till husen vid gatan, deras ålder, deras arkitektoniska stil? Jag ställer omedvetet upp hypoteser jag vet att jag kan testa om de är sanna eller ej. Allt detta ger det jag ser mening, eller hur? Mening som existerar. Mening som är sann? Meningen är min egen, personligen.

Existensen är intressant, men kanske meningen den ger mig mer intressant i fråga om sanning? Sanning kan alltså inte finnas helt oberoende av min upplevelse, men inte heller vara helt beroende av den?

Ett annat problem med att likställa sanning med existens är att det finns saker som inte är sanna men som finns, som en lögn eller en fantasi. Hur löser jag det? Min tanke är att dessa saker fortfarande ger mig mening och därmed kan upplevas som sanna i någon bemärkelse, om jag klarar att kalla dem för vad de är och inte tror de är något annat. Jag kan så att säga lägga det som inte finns i en påse/ett begrepp som finns och därmed betrakta det som om det fanns?

Då är det åter igen mer av meningen jag ser och uppfattar som sann än själva objektet för meningen?

Det hela påminner lite om säg musik. Musiken spelas och finns som ljudvågor, men blir musik först när den når mina öron? Eller färger, färgerna finns latent i ljuset men visar sig inte om de inte reflekteras i tingen? Kan jag därmed dra slutsatsen att sanning är en latent egenskap i det som existerar samt det som kan ge mening?

Detta är svåra frågor som kan besvaras på olika sätt och nog aldrig får ett enda sant svar. Men de fortsätter att gäcka oss årtusende efter årtusende.

Att saniingen är en latent egenskap i tingen kan väl på ett sätt verka konstigt, som om sanningen fannt i tinget i och med att det faktiskt hade möjlighet att ge någon människa ett visst intryck? Ta konstverket, det ger olika människor olika intryck, är alla dessa intryck sanna samtidigt? Det motsäger den så kallade lagen om det uteslutna tredje, att en sats inte kan vara både sann och falsk samtidigt. Nu är väl inte konstverket en sats och inte en betraktelse främst sann eller falsk, men betraktarens tolkning av ett visst verk har väl anspråk på att vara sant eller falskt?

Det går ju att förkasta den idén att sanningen finns utanför människan, vi kan se sanningen enbart som en subjektiv upplevelse, så som en upplevelse av ett konstverk, eller en upplevelse av en färg? sedan råkar bara vissa upplevelser tendera att vara likadana som andra människors upplevelser och då tror vi att det vi delar med andra är objektivt sant?

Men ett faktum kvarstår, att vi med språket kan gestalta relationer som motsvaras i en yttre verklighet, detta kommer vi inte förbi. Samtidigt kommer vi inte förbi att vi upplever en påhittad eller återberättad verklighet som lika verklig som en så kallad yttre verklighet, får vår uppfattning av världen har inte alltid den materiella verkligheten mer sanningshalt än något vi fantiserar om eller planerar, eller minns. Det är detta kanske unikt mänskliga förhållande som stör alla enkla modeller av sanning och därmed verklighet.

Vi vill få ihop dessa dimensioner men det är inte alltid möjligt, vi tvingas acceptera att vi inte kan se alla vinklar samtidigt. Men är då detta ett problem? Kanske gäller det snarare att acceptera vår begränsning? Det vi trodde var ett problem visar sig ej vara det.

Det vi drömmer bli verklighet, det som är verkligt kommer in i vår dröm. Att försöka uttömma en sann defintion av sanning är som att försöka fantisera fram en definition av fantasi?

Albin Axén

Detta inlägg postades i Albin Axén, Blomsteräng. Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *