Jazzkväll i Vällingby (kaotiska kap. ett av kanske flera)


September 2012, med lagom behagliga flashbacks — Försvinn ur min själ, min kropp, min bubblande stressmage och darrande händer! Jag skriver dessa trassliga rader för att kasta alla intryck överbord innan jag sjunker. Här finns trumpeter och tromboner, vokalister och basister, här finns mygel, gnäll, futtiga storbråk och aldrig straffade småbrott. En måste kämpa! För annars kan inte dörrarna öppnas och biljetterna rivas – det är ju jazz ikväll, jazzkväll i Vällingby.

Långt borta från de stora scenerna och välbetalda jobben sitter jag här och gör affischer. Men ömsesidig respekt och beundran råder mellan mig och musikerna; de sköter sitt, jag sköter mitt. Min konstnärliga frihet är således rätt stor. När jag väl pratat med en trevlig kapellmästare i luren och fått grönt ljus så rivstartar jag: Papper möter blyerts. Bläck på. Blyerts suddas bort. Akvarellfärg! Splash splosh. Så på med den aktuella texten i ett lämpligt litet proffsprogram som jag egentligen inte borde ha. Tryck på knappen! – iväg. Här upphör en normal grafikers arbete, förmodar jag. Men inte i Vällingby.

Istället för tryckpress – en elända, utsliten färgkopiator, om än ganska avancerad. Densamma var idag omsvärmad av diverse nya hjälpare som kommit till under sista tiden för att rädda Medborgarhuset från sig självt. De drunknar i papper. Mycket att reda ut. En av medhjälparna gnäller om fler nycklar: Jag råkar ha ett par stycken för att lätt komma åt kopiatorn, och där står en ny bjäbbare som säger Vi behöver nycklarna, vi behöver nycklarna! – Då, säger jag under stigande irritation, så får er arbetsgivare betala sina skulder först! Samtidigt flaxar ett par sekundanställda runt denna tryckmaskin; jag tvingas avbryta för att förklara på nödspanska hur det komplicerade eländet fungerar. Sedan kommer jag nästan inte fram. De måste röja upp efter en som hette Johannes.

Jazztrumpet -- Joakim Ceder (c) 2012

Jazzklubbens medlemsbrev trycks upp, kuverteras mitt i yrande flaxande kaoset och kacklet om nycklar, samlas i en påse och därpå omedelbar reträtt. Affischerna får affischörerna hämta, nu får det fanimig räcka. Kom ut i den klara septemberluften och sista värmen. Andades. Gick förbi fontänerna mot brevlådorna. Kände intensivt för något starkt att dricka.

Drickat skulle ha sköljt ned ett antal av de vanliga tankarna som så småningom brukar bubbla upp till ytan, liksom svavelsura uppstötningar från jordens inre på ett isländskt gyttjefält. (En imponerande syn – jag minns att de tjocka bubblorna med lerkokor, slams och allt var stora som grisar, de dallrade och jäste på äckligaste vis. När de väl sprack blev näsan liksom igenkorkad av ruttna ägg.) Nå, här kommer första bittra bubblan: Jag var informationsansvarig, tämligen upptagen med att lappa ihop logistiken, sköta pressutskick och kodknacka hemsidan, teckna affischer och Gud-vet-inte-allt på detta sönderfallande kulturhus med allt mindre och mindre kultur i. Som tack för att jag jobbade mer och mer så bröt ordförande Nordquist sitt kontrakt. Han struntade i kronofogden, ignorerade juristens envetna ringsignaler från Svenska Tecknare och räknade blankt med att jag inte skulle ha råd att dra honom inför rätta, och leran kokar.

Snart kokar leran över, för det upplägg som förekom mellan ordförande Nordquist och hans ”receptionist” Johannes är något av det intressantaste jag sett. Medan Nordquist kurade oåtkomlig i sin villastadsvilla eller for runt staden och vanhedrade diverse lönsamma hedersuppdrag så satt Johannes på Medborgarhuset och hade 20.000 i månaden, med huvudfunktionen att låtsas arbeta bakom ett dataspel och emellanåt skrika halsen av sig om någon annan kom och ville ha betalt. Ibland kunde även utpressning funka.

– beträffande min räkning så kokade Johannes ihop en fantasisumma som Medborgarhusets styrelse omedelbart förkastade. Denna samling ersatte alla som avgått i protest, och var således handplockad för särskild okunnighet om hur verksamheten faktiskt gick till. Ordföranden och receptionisten turades om att berätta sagor för dem –

Hursomhelst! Johannes hade äntligen funnit sitt kall här i livet: Han fortsatte att skrika. Han skrek medan praktikanterna gjorde hans arbete. Han skrek hotelser åt ett gäng affischerande gymnasietjejer så att han nästan blev stämd. Till sist skrek han bort husets enda kunder med pengar och då hade han äntligen skrikit bort sig själv. Det lilla han gjorde, gjorde han effektivt värre, och röran efter honom är imponerande. Han borde stoppas upp med halm och formalin och ställas ut på Naturhistoriska så att folk får se att jag inte hittat på detta fantastiska exemplar.

Nuvarande situationen, bubbelbubbelbubbel, är också konstig. Jag är kvar på Jazzklubben, för där svingar Peter fortfarande klubban. Si, Peter var en gång verksamhetsledare på Medborgarhuset (de facto min chef) men han tvångspensionerades när ordföranden tog över själv, med nämnda resultat att de flesta övriga verksamheter dog ut. Men klubben finns kvar: Den lever sitt eget liv, med egen styrelse och nästan ett eget husband, som praktiskt nog kan hitta varje kotte i landet som känner swing i ådrorna. (Det fungerar såhär. Nästan vareviga musiker i denna genre är med i fem till tio olika band. I de banden finns fem till tio musiker som också, och så vidare. Förbluffande snart har du alla kort i proffsjazzens exklusiva lek på din hand.) En kan inte få bidrag för kultur och köra precis all kultur i botten, så Jazzklubben får en skärv då och då, ofta efter mild utpressning av Peter som känner Nordquist alldeles för bra. Jazzklubben ser sen till att jag får betalt i smyg, så att ordföranden inte märker det och så länge detta lilla – men betalda – uppdrag för dem pågår så är det svårt att helt tacka nej, hur bra det än vore för en tecknares själ.

Men upp med humöret! Snart ska stolarna dras fram i den tillfälliga lilla lokalen, högtalarna upp och kassalådan öppnas. Pauskaffe och pausvin och pausbullar görs redo. Medlemskorten kommer fram och snart står alla pensionärerna och några relativa ungdomar på kö. Välkomna! Och musikerna är redan här – strängarna spänns, pianot prövas och hornen värms upp. Mörkret faller, lyktorna tänds. Det är jazzkväll i Vällingby.

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder, Musik och taggades , , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *