Försäkringskassans banala ondska (anteckningar ad hoc)

Måndag 9 juli, 2012.

Naturligtvis fick jag det ur sambon till sist, efter fyra-fem gråtiga dagar som teg högljutt och vägrade säga vad det var frågan om… Aha. Hon kanske blir inkomstlös. Kan leda till att vi blir hemlösa, ty något högavlönat yrke har jag inte. Det var så åter dags för en liten dust med Överheten, nu i Försäkringskassans kommunala skepnad.

F-kassan gör blinda seende, botar lama och uppväcker döda. En liten betraktelse à la Doré.

Det visar sig att hon tjafsat med en pinfärsk och pindum handläggare på Kommunen. (Hade en veckas erfarenhet. Hans chef dito. Nya kvastar sopar bäst.) De på Kassan ville hjälpa henne! – sa han. Jag förstår nog: Hjälpa henne – att omutreda och bortutreda hela hennes inkomst, för den gamla bygger på någon diagnos hon fick för några år sen och som ansetts räcka utmärkt fram tills nu, precis nu, när Myndigheterna vill dra in på pengar.

Ja, först försökte de naturligtvis ”tappa bort” hennes gamla papper, så att en omutredning skulle behöva göras ändå. Men det gick hon inte på, och snart dök sagda färska handläggare upp i luren. Hon tappade tålamodet. Jag fick luren. Samma dumheter upprepas: Det behövdes en ny utredning, tjatade han, det skulle bli rätt denhär gången… hon måste skriva på, skriv på, skriv på! (”Rätt” var naturligtvis samma sak som en snabbutredning i Kassans egen regi, som skulle komma fram till lämpligt, lagom oberoende och säkert väldans ekonomiskt resultat.) Jag förstod att jag hade att göra med en byråkratisk papegoja; den sortens varelser som ser till att driva igenom det överheten vill samtidigt som de skyddar samma överhet från det folkliga missnöje som bara måste bli resultatet av samma beslut.

Nästa samtal i härvan. Jag fick prata med en annan hjälpsam människa vid namn Bertha. [Fingerat namn!] Hon (som är sambons chef under arbetsföra perioder) hade också pratat med den hjälpsamme handläggaren. Bertha trodde litet optimistiskt att ”hon kanske kan få någon annan diagnos?” – gudars skymning. Diagnoser kommer inte i Alladinaskar, varsågod ta en, ta två.

På torsdag blir det möte. Optimisten har en chef och han dyker också upp – förhoppningsvis med litet mer vana att ifrågasätta de småpåvar som handläggaren kommer ha med sig i fickan. Skriv inte på!

Tisdag.

Hon sa att hon skulle skriva på i alla fall. Hon klarade inte av dethär, hon fick ont i magen i bröstet och huvudet skulle sprängas av tankar och nu var hon redo att gå med på vadsomhelst… Det är inte henne som jag lärde känna för femton år sedan, hon som var beredd att stå emot en liten armé av hederskulturella närsläktingar och slibblingar. Men det är väl dessa år som gör att hon inte orkar längre.

Blev arg. Sade att jag inte ville med på Torsdag, hon har redan sålt sig på vinst och förlust…

Onsdag morgon.

Hon sa att hon skulle skriva på: Magen, brösten, huvudet… Jaha, så hon har inte skrivit på än! Det blir väl batalj imorgon ändå. Så istället för att ha ett liv satt jag och läste på om Försäkringskassans syndaregister, som inte är litet.

På Hemmets Journals hemsida skriver en stackars Monica med hjärtproblem att F-kassan mer eller mindre förföljer henne, vilket inte är bra för hennes hjärta. Det riskerar att stanna då, vilket, som hon påpekar, vore en stor besparing för Kassan.

I Växjö (berättar P4) försvinner nästan allt för en kille som inte äter eller klär sig själv; han behöver assistens 110 timmar i veckan… och får enligt beslut hjälpas i ”9,751 timmar” – det blir exakt nio timmar, fyrtiofem minuter och 3,6 sekunder. Det är noga på Kassan!

I Malung (berättar dalatidningarna) skyller F-kassan på datafel för att kräva en rullstolsbunden (grov hjärnskada efter bilolycka) på 760 000:- Ja, egentligen vill de ha det dubbla, men den skadades gode man har överklagat till något som heter Förvaltningsrätten, vilken säger åt Kassan att helt sluta med sådana dumheter. Därav Kassans generösa erbjudande.

Från nord till syd: Övergrepp, nonchalans och fusk… (Deras metoder påminner om en som jag hörde talas om när jag hade kurs på Skatteverket: Människan hade goda skäl att inte våga visa upp sin bokföring, och hävdade till sist att den hade råkat hamna på sjöns botten när hen var ute och rodde med ekan…)

Onsdag vid lunch.

Detta måste firas med en rejäl ostsmörgås. Den diagnos som inte fanns, de papper som inte fanns och den utredning som inte fanns… finns! Och kommer med en sjuksköterska direkt till sambon imorgon, lagom innan mötet. Undertecknas, lämnas över, kopieras, och sambons chef låser in en kopia åt henne i kassaskåpet så att den inte ”försvinner”. Jag vill nog med iallafall. Vi har en chans. Ska se till att man inte utnyttjar henne när hon mår som sämst. Se till att det inte skrivs på.

Och nu har jag – störd ändå i alla andra sysslor – hunnit läsa på ännu mer om den fantastiska Kassan. Det visar sig att de skyller på luddiga lagar och en lika luddig domstolsdom – en enda – och en riksdagsutredning om bidragsfusk. (Om detta skriver en kritisk folkpartist, Linnéa Darell) I denna utredning finner jag att

Försäkringskassan kan, oaktat utredningens förslag,
genom en effektivare handläggning redan med stöd av dagens regler
minska risken för att assistansersättning utbetalas felaktigt och därmed
även minska kostnaderna.
(Sou 2012:6, sid. 394!)

På svenska: häxjakt är inte nödvändig. Nu pågår en ny utredning som definitivt kunde sätta stopp för Kassans godtycke, men den har ett halvår kvar och under tiden vet man aldrig när nitiska kommissarier dyker upp. Eller hos vem.
Nobody expects the Spanish Inquisition!”

Torsdag.

Närvarande: Sambon, jag, sambons chef Bertha, sambons chefs chef (trevlig! kunnig! icke lättlurad!) och sagda kommunala papegoja som bara talar försäkringskassiska. Ett mycket tröttsamt möte, både för oss och för gojan.
”Dethär är ingen utredning”, sa papegojan.
”Men här finns ju samlade papper från tio år tillbaka och en fullskalig undersökning av legitimerade—”
”Det är iallafall ingen utredning.”
O.s.v. Det hela pågick ganska länge. Papegojan papegojade. Vi stretade emot. Diverse övertalningsförsök. På slutet ett klumpigt försök att ställa sig in hos sambon:
”Det skulle vara bra för dig om vi gjorde en riktig utred–”
”Sluta plåga mej!”
”Vi vill inte plåga dig, men det här är inte en utredning…”
Toppen av pappersberget av inte-en-utredning (som äntligen anlänt och aldrig varit borta utan nu måste desarmeras på annat sätt) stacks i papegojans klor, och mötet avslutades i ungefär denna ton.

Fredag.

Det hela tycks vara över, och jag undrar hur gårdagens möte brukar sluta för dem som inte har samma fina hjälp och sakkunskap bakom sig. Ett slag vunnet. Men kriget fortsätter väl. En undrar vad det är för människor som fortsätter att pressa och stressa sjuka som knappt orkar försvara sig – de är säkert fina på fritiden, är snälla mot cockerspanieln, leker med ungarna och är goda mot sin sammanboende, et cetera – men väl på jobbet förvandlar de andra medmänniskor till siffror, som helst bör minska. Hannah Arendt kallade detta för ondskans banalitet, och en stor mängd banalitet har uppenbarligen fått anställning på Kassan. Om dessa mekanismer kan gasa ihjäl folk så är utförsäkringar en smal sak. Nåväl:

Måndag. Onsdag. Tisdag. Etc.

För att göra en oändlig historia kort så kommer ständigt nya suspekta blad, aktiva glömskor, påhitt och propåer som vi skickar vidare till någon av alla dem som utförde inte-en-utredning, och nya trick av det ena och det andra slaget fortsätter att prövas. De enda råd vi kan ge åt dem som plågas av papegojor är: Stå på er! Tro inte på ett ord, sätt bomull i öronen! Skicka alla papper vidare till nån som kan, ta inte på er allt själva! Och för guds skull: Skriv inte på…

Text och bild: Joakim Ceder

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder, Konst, Ledare, Uncategorized och taggades , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *