Om halvnakna kockar och genusfotografer

Tecknartankar i sommartid – – – Får jag presentera Th. Gunnarsson, bloggare och genusfotograf. Han – eller hen – sysslar alltså med ”icke-normativt” fotografi av alla de slag, och har dessutom lyckats skapa ordentligt med nyttigt oväsen: Senast kring en urspårad plåtning i köket med årets mästerkock och en demonstrativt genusomedveten fotograf, i vilken de mest pinsamma ställningar och poser förekomma. Rabaldret som följde steg mot skyarna och ropade fy skäms, fotografen viftade på svansen och anlade sin mest oskyldiga min och tidningen där kocken halvt om halvt vikt ut sig spelade död med tassarna i vädret.

Under tiden hann fler indignerade röster hitta fler dumheter. J. Malmberg (Helsingborgs Dagblad, 13 juni) skriver:

”I det senaste numret av tidningen Vi porträtteras Maria Wetterstrand, Gudrun Schyman och Mona Sahlin i ett reportage som ska handla om kvinnlig makt.
Vad föreställer bilden? Tre kvinnor som fotograferas som ett kollektiv i en urbota korkad fotosession där de draperas i en röd kungamantel. Resultatet blir motsatsen till makt. De förminskas, trycks ihop, förlöjligas. Kan ni tänka er Göran Persson, Per Schlingmann och Lars Leijonborg gosa ihop sig på samma sätt?”

Tecknaren svarar: Jo, det kan jag! Det är exakt vad en Riber Hansson, EWK eller Ronald Searle hade hittat på, om de inte hade kommit på någon värre variant på temat. (Kvinnliga politikcartoonister är f.ö. bedrövligt få, skriver Jen Sorensen, som trots allt är just detta.)

(c) Joakim Ceder 2012

Indignationen ovan tycks bottna i en – jag skulle säga från början förlegad – idé om att fotografier på något vis skulle ha med sanningen att göra. Det har de aldrig haft. Se klassikern Taking Our Geese to Market från 1909:

Inget Photoshop, inget digitalt, utan mörkrum, framkallningsvätska, sax, klister, fota collaget, et voilà, klart! Det tog tid, men det var det värt. Inget är sant.

Landslagskockar dricker som regel inte direkt ur restaurangdiskslangar, brukar inte jonglera med kastruller på arbetstid (jag svarar inte för rasterna) och Gudrun, Maria och Mona brukar, så vitt jag vet, inte gosa under samma kungamantel och vi förväntas heller inte tro att de gör det. De kan inte anklagas för att lida brist på medieträning, så jag antar (om fotot är äkta – vilket foton som sagt aldrig är) att de har större distans till Bilden. De är nog ganska härdade. De dansar nog inte Can-Can på fotografens beställning (vilket på sätt och vis är synd). Men de besitter ett lagom som debatten i övrigt saknar:

Lämnade åt sig själva så uppfinner alla ickevälgenusifierade fotografer stereotypa, barnsliga bilder. – Jaha. – Och lämnade utan viktigare uppgift så börjar genusfotografen et consortes att rota i de mest löjliga små detaljer för att ha något att ondgöra sig över (som om bortgifte, hedersvåld och riktiga övertramp icke funnes): Kvinnorna på den bilden lutar sig framåt utan anledning! Hon som spelar ishockey i killarnas lag har inte hjälmen på! (så att det riktigt syns!) – Jaha. – – – Som motbild visar Gunnarson oss en manlig kock – jag skulle säga alltför manlig – platt och tråkigt fotograferad: Rak i ryggen! Självsäker! Inget lek eller bus eller kastrulljonglerande. Idealiserandet av såpass tråkiga bilder är för mig lika löjlig som mästerkockans värre övningar, och jag saknar fortfarande lagom.

Det är gott att ifrågasättande kverulanter som Hr. genusfotografen finns. Men historien visar att hens litet besserwissriga typ av normbrytare inte bör ha förmycket makt; då springer de genast och upprättar nya och lika hopplösa normer, och än en gång måste fotografer och tecknare bli väldigt försiktiga. I synnerhet om normbrytaren blir minister och inte har någon distans till Bilden… så jag vill inte se Hr. genusfotografen gosa i någon kungamantel.

I sig själva är bilder inte mer verkliga än sjuhundrakilosgässen som vi föser till marknaden i byn, vilket jag på något vis är innerligt tacksam över. Så länge tillräckligt många begriper detta och Bilden är fri kan jag förse er med en liten visuell tröst, varmt och kungligt omstoppade; Göran Persson, Per Schlingmann och Lars Leijonborg som gosar ihop sig…

— Teckning & text: Joakim Ceder

Detta inlägg postades i Blomsteräng, Joakim Ceder, Konst, Uncategorized och taggades , , , , , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *