La Bohème på Kungliga Operan

Oftast så förväntar jag mig att gråta av rörelse innan jag ser en opera av Puccini på Kungliga Operan, men den här gången var det snarare tårar av skratt. Wilhelm Carlssons uppsättning av La Bohème är som en stor gräddbakelse utan att behöva äta grädde, akterna flyter iväg och dirigenten Alexander Soddy skapar en perfekt timing mellan orkestern och sången.

Historien kretsar kring två kärlekshistorier av olika slag mellan olika bohemer i Paris, med mest fokus på den ena av dessa, den om poeten Rodolphe och sömmerskan Mimi, spelade av Jonas Degerfeldt och Paulina Pfeiffer. Den andra kärlekshistorien kretsar kring målaren Marcel och hans kvinna Musette spelade av Ola Eliasson och Elin Rombo.

Målaren Marcel och filosofen Colline liknar mera författaren Charles Bukowskis råbarkade konstnärer och författare som inte spottar i glaset och gör ett slags uppror mot etablissemanget på fina krogar och under publikens blandade jubel och förfäran drar från notan på bohemmanér. Marcel har även den typiskt stormiga kärleksrelationen med sin kvinnliga motsvarighet, den eldiga Musette, vilken varvar konstnärsumgänget med olika rika beundrare.  Poeten Rodolphe hänger med i bakvattnet men söker den djupa och äkta kärleken, vilken han finner i Mimi, den dödssjuka sömmerskan som broderar små blommor. Ja upplägget är ju delvis ett försök att skildra skönheten och livsglädjen hos några människor som upplever sig rika på konsten men fattiga på pengar, men samtidigt skildrar operan den klassiska kärleksrelationen som slutar med kvinnans död enligt ett 1800-talsmanér.

Just delen som skildrar bohemernas liv, de två första akterna, är grandiost genomförda, jag upplever att jag skrattar mer än någonsin på en operaföreställning. I första akten träffas poeten och Mimi vilket skildras fint, men höjdpunkten är hyresvärden Benoit, humoristiskt och medryckande spelad av Magnus Lindén som bohemerna lurar på hyran. Glada i hågen beger de sig alla, inklusive Mimi ut att festa upp månadens hyra, fulla av sprudlande glädje.

I andra akten ses bohemerna på klassiska Parisbistron Café Momus ta plats på uteserveringen bland julklappsglada barn och föräldrar. Bohemerna liv liknar en julafton, de skapar ett kort intensivt fyrverkeri av glädje för att sedan slita i fattigdom till nästa stora fest, allt skildrat med bra timing mellan alla aktörer och musiker.

Snarare än att framstå som unga, upplever jag kostymen och agerandet mer likt de åldrade festprissarna i filmen Avalon, med den skillnaden att bohemerna i operan faktiskt bryr sig om någon som dör… Men det finns ett ödesmättat vemod och lite fadd glamour över de båda historierna. Om detta är avsiktligt eller ej lämnas öppet.

I tredje akten sjunker energin något, det är nu det sorgliga och gripande skall ta plats. Scenografin i tredje akten känns en aning stum för att kännas sammanhållen med de övriga akterna, en enda stor bakgårdsvägg, baksidan av en restaurang, där bohemerna måste slita ihop till nästa stora happening. I en av Puccinis andra operor, Tosca, anser jag att det gripande elementet fungerar fullt ut, det är verkligen sorgligt när Tosca och hennes älskade dör. I La Boheme är det visserligen sorgligt med Mimis död, men Mimi är inte tillräckligt stark som levande för att kännas så förlorad som död, det är snarare Elin Rombo som Musette som är riktigt karismatisk och utlevande. För att lyckas med La Bohemes tragik kanske Mimis roll som känslig och älskare av de vackra doftlösa små blommorna måste regisseras och skildras med större kraft och karisma än fallet är med denna uppsättning?

Men nog är det vackert med de avslutande sångerna av Mimi, som utstrålar ett slags dödsförakt, ett slutligt val att dö en tidigare död med sin älskade hellre än med sin mecenat, även om den älskade är än så fattig. La Boheme känns trots allt som en festmåltid där de glada stunderna är de mest minnesvärda, precis som jag tror de svältande bohemerna själva ville bli ihågkomna.

Det finns ju filosofiska idéer i samma tid som La Boheme skapades, Nietzsches idéer om den speciella skapande människan vars liv var mindre viktigt än själva konsten, konstnären som ofrivilligt helt enkelt måste skapa, som till sitt väsen prioriterar konstverket han eller hon ger liv, mer än sin egen personliga njutning. Kanske kan konstverket liknas vid de flesta människors syn på sina egna barn, någonting större än det egna livet. Kanske är det denna inspirerande men kanske väl extrema syn på den skapande människan som Puccini ville ge borgerskapet i operasalongen?  I så fall har Kungliga Operan lyckats den här gången.

Recension: Albin Axén

Musik: Giacomo Puccini
Text: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Henri Murgers ”Scènes de la vie de bohème
Scenografi och ljus: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Regi: Wilhelm Carlsson

Medverkande:

Mimi
Paulina Pfeiffer

Rodolphe
Jonas Degerfeldt

Marcel
Ola Eliasson

Musette
Elin Rombo

Colline
John Erik Eleby

Schaunard
Anton Eriksson

Benoit
Magnus Lindén

Alcindore
Magnus Lindén

Parpignol
Thomas Annmo

Dirigent
Alexander Soddy

Kungliga Operans Kör
Barn från Adolf Fredriks Musikklasser
Kungliga Hovkapellet

Foto: Alexander Kenney

Detta inlägg postades i Albin Axén, Opera och taggades , , . Bokmärk permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *